Ledare 23 juni, 2004

Frostskador i juni

Ett besök på LO:s kongress ger en schizofren bild av arbetarrörelsen. Det första som fångar ögat är de enorma fyrfärgsbilderna på det som vi kan anta är LO-medlemmar: män och kvinnor, gamla och unga, svenskar och invandrare, alla tillsammans för det som är värt att kämpa för. Bilden av den monolitiska gubborganisationen är i sanning utrensad ur bildmaterialet.
Gubborganisationen sitter istället två meter under bilderna på det upphöjda podiet. Inte så att det bara är män: det tycks vara kvoterat presisium. Men i denna församling råder allvar och man uttalar sig med pondus.
Framför detta podium inne i kongressalen sitter 182 män och 118 kvinnor som är 49,0 respektive 46,7 år gamla. Det är de som brukar hånas av borgerliga ledarsidor som efterblivna nostalgiker. Och visst: de har inte hängt med på den väg som vi följt de senaste två decennierna. Och visst ger de en bild av ett Sverige som blir allt mer orättvist, ett land de ofta varken är stolta eller nöjda med. Det är en skillnad här, på de stunder när de radikala och mänskliga orden kommer från talarstolen, och när orden om samförstånd, dystert ansvarstagande och flata förhoppningar torgförs. Det är en publik som vet vilket lag de hejar på.

Så finns en viss värme som strålar ut ur de församlade representanterna av LO-kollektivet. Ibland en vardaglig anekdot, ibland ett hårt garv riktat uppåt. Och ofta krav som skall leda någonstans. De kraven är vanliga och de hörs. Men de väger i slutändan lätt mot det iskalla språk som ger förhoppningar frostskador.
”Av LOs remissyttrande över förslaget till nytt EU-fördrag framgår att bedömningen är övervägande positiv och att de brister som finns inte utgör skäl för LO att säga nej till förslaget. Väger man dessutom in övriga aspekter torde det vara omöjligt att formulera frågeställningarna så att det enkelt går att antingen säga ja eller nej till det nya fördraget.”
Så avfärdas det som kanske har varit den hetaste frågan sedan EU-valet en vecka innan frågan togs upp på LO-kongressen. Som en knastertorr sändning från en utdöd livsform på en annan planet. Det är en sändning som olycksbådande återkommer.
”Inför ett möjligt scenario att dessa finansieringsformer inte räcker till för att tillgodose efterfrågan i de offentliga systemen bör dock hållas öppet för andra möjliga lösningar.”
Vad är det för scenario? Jo, det faktum att en åldrande befolkning gör att välfärd blir dyrare och arbetarna färre. Det som kallas ”en utmaning för välfärdssystemen”.

Just det, LO:s utgångspunkt för de kommande åren är regeringens Långtidsutredning. Bildtregeringen hade Assar Lindbeckkommissionen.
Nu har vi denna långtidsutredning som spottar ur sig sådant som vi sedan får höra år framöver.
”I den långtidsutredning som vi publicerar idag, den 3 december, visar vi att kommunerna i framtiden kommer få svårt att upprätthålla samma standard på verksamheten som idag.”
Så enkelt, elegant och otvetydigt det ger den lokale kommunalstyrelsen rätt i att skära ned. Och så klart det avfärdar önskningar från en klar majoritet av oss andra. Det är som det varit många gånger tidigare.
När Kjell-Olof Feldt i början av 1980-talet skulle övertyga regeringen om att en annan ekonomisk politik var nödvändig, lär Olof Palme vid något tillfälle ha yttrat att Feldt kunde göra som han ville, eftersom Palme ändå inte begrep sig på ekonomi. Sedan ändrade det stora partiet sin politik och anträdde den väg som lett fram till idag.

Att arbetarrörelsens stora svaghet är ekonomi är tydligt. Det handlar inte om att man saknar revisorer och föreningskassörer. Ekonomi är inte bara siffror, kurvor och kalkyler. Det är framförallt analys och syntes. Det är världsuppfattning.
De senaste åren har mängder av små och stora institut specialiserat sig på just det som arbetarrörelsen saknar. De sysslar med trendspaning, omvärldsanalys och framtidsprognos. De säljer i bokstavlig mening världsuppfattningar. Arbetarrörelsen i Sverige har till stor del outsourcat sin världsuppfattning just till sådana institutioner. Prognoser från framtidsinstitut och omväldsanalytiker tas på allvar, hyrs in till styrelsemöten. De är inte alla kvackare förstås, men de tillhör inte vårt lag.
Om det är något denna arbetarrörelse saknar är det folk med modet att följa sitt eget huvud. Människor som inte behöver fråga Kairos Future om hur verkligheten egentligen ser ut. Och sådana som inte anser att det är omöjligt att avgöra om en konstitution för en superstat kan underställas folkomröstning.

De affischer som prydde väggarna i kongressalen är emellertid mer sanna än sändningarna från avlägsna planeter, för de visar en arbetarklass, män och kvinnor, svenskar och invandrare, som finns och vet sina intressen.
I LO har klasskampen redan nått affischerna. Presidiet och ekonomerna väntar vi på. Fast ordet ”väntar” kanske skall reserveras för dem som är passiva.

info@zetkin.org

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se