Går det att bota barndomstrauman genom att betrakta minnen som om de vore bevis i en rättegång? Lee Chia-Yings originella roman piggar upp Sinziana Ravini.
Endast den onda litteraturen är god, påstod filosofen Georges Bataille. Dent menade han, avslöjar varats sanna, tragiska natur. Allt annat är förljuget.
Jag tänker på honom, när jag läser Lee Chia-Yings omtalade En bra dag att stoppa huvudet i ugnen (Wahlström & Widstrand, 2026), en skickligt skriven roman som handlar om sin egen tillblivelse, men framför allt om självbiografisk etik.
Chia-Ying skildrar en kvinnas minnesbearbetning av en barndom i Taiwan. Hennes klasskamrater skriver en lista med tio dödssynder, som går ut på att visa varför hon inte får delta i deras lekar, och föräldrar håller på att skiljas.
Det hela låter som en klassisk barndomsskildring.
Om det inte hade varit för att huvudpersonen väljer att spåra upp sina forna klasskamrater för att förhöra dem om huruvida hon minns rätt eller inte, ett slags civilrättslig auktoritetskontroll av det egna medvetandet. Greppet påminner om performancekonstnären Anna Odells film Återträffen (2013), där hon ställer sina forna mobbare mot väggen, med den enda skillnaden att berättarjaget i romanen är betydligt mer diplomatisk och mer notarie, som om hon anlitat sina barndomsminnen som vittnen och nu vill ha dem edsvurna.
Hur hade litteraturen sett ut om alla författare gjorde på det här viset? Förmodligen hade böckerna blivit betydligt kortare, eftersom halva mänskligheten hade tillbringat sina liv med att övertala sina plågoandar om att de själva har rätt, långt innan de skrivit färdigt sina böcker.
Det vore lätt att hävda att Chia-Ying inte litar på sin egen auktoritet som författare, men det hon egentligen gör, med en skicklighet som gränsar till det sadomasochistiska, är att hon behandlar sina egna minnen som ett rättsfall under utredning, som om det verkligen gick att fastställa en känslas sanning.
I bokens mest generande, och mest lysande, scen sitter huvudpersonen på ett kafé mitt emot en barndomskamrat och lägger fram sina utskrivna manussidor som ett förhörsprotokoll, för att få dem bekräftade rad för rad. Kamraten läser, skrattar generat, minns fel, minns rätt, blir generad över att hon minns fel.
Etiskt sett är det svindlande. För vem äger ett minne när två personer förväntas minnas samma korridor, samma toalett, samma lapp med tio skäl till varför man inte fick vara med och leka, men gör det helt olika? Chia-Ying svarar inte på frågan, hon iscensätter den om och om igen, som en enmansversion av ett rättsprocessdrama där hon spelar både åklagare, försvarare och det gråtande vittnet i boxen. Resultatet är inte terapeutiskt på det där skönlitterärt tillrättalagda sättet av typen ”jag konfronterade mitt trauma och blev hel”, utan snarare underhållande. För metoden, viljan att vara både etisk och moralisk, tar här över och smittar alla minnena.
Det hjältinnan egentligen söker hos sina forna klasskamrater är kanske inte sanningen om barndomen, utan en blick, bekräftelsen på att någon annan såg henne lida, för ett trauma man är ensam om att minnas är inget trauma alls, bara en overifierad känsla som svävar runt utan adress. Det är kanske just här som romanens verkliga dödssynd döljer sig – den hon begår mot sig själv, i tron att någon annans minne kan rädda hennes eget från att vara påhittat.
Mitt i alltihop dyker författaren Sylvia Plath upp. Som tonåring läser huvudpersonen en biografi om Plath och missförstår den totalt. Hon tror att Plath ”grillade” sitt huvud i ugnen när hon begick självmord, ett slags stekt-huvud-martyrskap värdigt en actionfilm. Sedan förstår hon att det handlade om gas och kolmonoxid. Plath hade matat barnen, täppt till dörrens glipa för att gasen inte skulle läcka ut till dem, lagt en handduk i ugnen för att kunna somna in bekvämt, och sedan satt på gasen.
Plaths tragedi får agera spegel för huvudpersonens egen symboliska död mellan 13 och 15 år, en period boken konsekvent beskriver som en långsam kvävning, även om det här och var dyker upp vackra erotiska scener med en annan ung kvinna. Att låna en verklig, mytologiserad kvinnas mest privata dödsögonblick som liknelse för sin egen skoltrötta tonårsångest är både genialt och en smula skamlöst. Bataille hade säkert gillat det, men han hade sagt åt henne att släppa lite på överjaget, för ingen bra litteratur skrivs med goda intentioner. Den sanna litteraturen är oförsonlig, även om man till slut måste stoppa huvudet i ugnen för att äntligen bli hörd.
