Många pustade lättade ut när valresultatet var klart. En ny rödgrön majoritet hindrar högern från att göra allvarlig skada på det norska samhället de kommande åren.
För deras planer var klara: En mer klassuppdelad sjukvård. Utförsäljning av gemensamt ägda egendomar. Längre arbetsdagar och flera osäkra anställningar. Kommunsammanslagning, centralisering och mer tungrodd byråkrati.

Allt detta blir troligen lagt i bagaget i fyra år till. Men det finns inte lika klara planer på den rödgröna sidan.
Ambitionsnivån är milt sagt varierande hos de tre partierna. Arbejderpartiet vill göra minsta möjliga medan SV är mest framåt och reformvilligt. Om regeringen ska göra något mer än att administrera är det nödvändigt att SV får genomslag. Två områden som står ut är dels en storstilad satsning på förnyelsebar energi och planmässig utfasning av olje-ekonomin, dels ett lönelyft i de kvinnoidominerade yrkena.
Dessvärre har valresultatet försvagat de reformvilliga och stärkt dem som önskar status quo, även om detta knappast varit väljarnas önskan.
Många väljare som stödjer SV:s politik fann det tryggast att rösta på statsministerpartiet, i en situation där en aggressiv höger kunde ha tagit makten.

Och i all oro för det borgerliga alternativet kommunicerades alternativen på den motsatta sidan mycket svagt. Att en rödgrön majoritet kan ge många slags politiska resultat uppfattades inte av särskilt många.
Med ett försvagat SV är utgångspunkten sämre för att uppfylla de förväntningar folk har på en rödgrön regering. Men det borde också bli tydligare att vänstern och de folkliga rörelserna inte kan ta en tillbakadragen kommentatorsroll och kräva att regeringen ska leverera. Detta bör vi ha lärt oss efter fyra år. Folklig uppslutning och genomslag uppstår inte av sig själv och kan knappast organisieras från departementen. Uppgiften för nästa fyra år är att starta mobiliseringen nedifrån – för mer demokrati, för utjämning och för ett grönare samhälle.