Vi befinner oss i en gammal, redan på 80-talet sliten bilverkstad nånstans på västgötaslätten. Där står en Volvo och förstås en SAAB från Trollhättan, oljiga verktyg och trassel blandas med reklamskyltar från Continental och Castrol. Macken från tv-serien (1986) har sannerligen återuppstått på Lorensbergsteatern tack vare imponerande scenografi, där man har löst scenbytena med en från verkstadsgolvet uppskjutande butiksdel.
För den som sett serien är storyn exakt den samma, liksom karaktärerna. Några kunder, som Syltas pojk och Bert Karlsson-parodin som dundrar in på en åkgräsklippare har rationaliserats bort, men kvar är favoriter som den beigea kunden, konfirmanden och Edvard som ska byta en vattenpump. Roy och Roger (Anders Eriksson och Jan Rippe) kämpar fortfarande mot kommunens planer på att riva macken, samtidigt som de måste hantera en blå 240 och en försvunnen vit Opel. Sångerna i omväxlande genrer lyfter vardagstristessen på verkstaden och Charlott Strandberg gör Kerstin Granlunds figurer rättvisa.

Macken på scen sattes upp 2016 för att fira Lorensbergsteaterns 100-årsjubileum, den teater som Galenskaparna och Aftershave (GAS) äger genom bolaget Kulturtuben. Sedan dess har den spelats för utsålda hus både i Göteborg och Stockholm och så även i höst.
Visst har skådespelarna åldrats och man anar en viss trötthet. Mycket går på rutin. Men det bryr sig den entusiastiska publiken föga om. Suget efter den 32 år gamla tv-succén (vars sista avsnitt sågs av 3,5 miljoner tittare) är fortsatt högt trots saftiga biljettpriser. Och publiken är till skillnad från hos grannen Göteborgs stadsteater mer blandad sett till klass och kön.
Är det nostalgin som pockar på? Eller handlar det bara om att få höra odödliga sånger live, ungefär som att för femtielfte gången se Springsteen på Ullevi?

Att få se arbetarklassen på tv var vanligare på 80-talet än i dag, något som tankesmedjan Katalys kartlagt genom rapporten ”Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier”. Teaterprofessor Viveka Hagnell beskriver dock i sitt verk om GAS, En skruv lös (2008), hur de flesta kan känna igen sig i Mackens karaktärer. Alla har vi varit i den hopplösa sitsen att förhandla med en bilreparatör eller annan expert. Alla har vi känt oss dumma inför professionen, samtidigt som vi inte riktigt litat på den samma. Vi kan också identifiera oss med Roys umbäranden med att försöka förstå och hjälpa medmänniskor som är otydliga, otrevliga och obekväma.

Igenkänningshumor blandad med galenskaper är GAS:s signum, men det är också gruppens samhällskritik. Redan i deras första tv-program från 1983, Jonssons onsdag, besjungs den ”ofantliga sektorn” och kommunpolitikerna har svårt att få till en ny idrottshall, men desto lättare att fördubbla sina egna arvoden. Ungefär som vår nuvarande riksdag, som inte lyckats bilda någon regering men självklart redan klubbat högre arvoden för sig själva.

Vår tid behöver satir som driver med skandalen på Nya Karolinska, åldersbestämningar av asylsökande, NMR och kulturprofiler

I Grisen i säckens första akt (1991) häcklas Ny demokratis uppgång och fall, i Kasinofeber (2003) kritiseras privatisering av sjukvården och i Spargrisarna kan rädda världen (2015) är det tillväxtdogmen och konsumtionen som får sig en skönsjungande känga. I Claes Erikssons händer blir samhällskritiken lättillgänglig genom ordvitsar och charmiga melodier. Som i raplåten om ”Bildt, Björk och Dinkerspiel”, med vilka vi får resa ”alla i samma bil, tillbaka 100 år” på grund av deras vurm för utförsäljningar.
Som Olle Sjögren visar i sitt kapitel i Svensk teaterhistoria (2007) har revyn som konstform levt kvar längre här än i andra länder och finns representerad i så små samhällen som Färila i glesbygdens Ljusdals kommun. Oftast innehåller revyn återblickar på året som gått och låter politiska skeenden bli till parodi. Dialekter och fysisk humor, som något så enkelt som män som dansar, drar publik, och varje år arrangeras Revy-SM. GAS har enligt Sjögren skapat en ovanligt framgångsrik syntes av ”bondkomik, crazysatir och musikhumor” och blivit något av Sveriges revykungar. Men jämfört med till exempel revyartisten Carl Gerhard, vars antinazistiska kupletter på 40-talet bannlystes, har GAS hållit sig inom ramarna för vad som är acceptabelt och har sällan fått skäll för sina verk. Viveka Hagnell beskriver humorn och satiren som vänlig, där verkliga personer mycket sällan pekas ut eller roastas.

I Macken, liksom i många andra av GAS produktioner, riktas kritiken mot marknadsekonomin och mot den snabba, okritiserade samhällsutvecklingen. Vem har tid att slänga käft med kunder och bilreparatörer nuförtiden? I dag är det datorer som lagar bilen, vilket ökar avståndet mellan expert och kund ytterligare. Om samtiden kändes främmande och hetsig 1986, med allt sämre tillgång till samhällsservice, hur upplevs den då inte i dag i små landsbygdsorter, i den offentliga sektorn eller på industrigolvet?

Vår tid behöver satir som driver med skandalen på Nya Karolinska, åldersbestämningar av asylsökande, NMR och kulturprofiler. Grotesco och Klungan tar över när GAS går i pension, men det unika och måhända det som gör att de fortfarande är så populära, är GAS grundläggande kritik av marknadsekonomin och vårt ekonomiska system. Kanske går inte publiken till Macken för att bekräftas i sin politiska övertygelse, men någonstans omedvetet känner de nog att analysen är rätt.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.