Alla kvinnor över 35 år är mästare i killhantering. Jo, tänk efter! För mig stod det klart under hemarbetandet under covid. Man leker kontor vid köksbordet med sin partner och försöker samsas om både bordsskiva och luftrum. Ibland ringer man ett samtal, tack och klick. Min partner tittar storögt på mig: ”Vem var det där? Den där lena rösten har du aldrig med mig?” Jag förstår först inte vad han menar. Sedan inser jag att det som har fått mig att låta som en blandning av uppmuntrande lärarinna och pilsk kattunge är resultatet av åratal av övning i livets hårda kvinnoskola.

Likt en taggig ursten som slipats ned av vågor, har förmågan att ”hantera killar” fått drivas till perfektion. Inte för att de nödvändigtvis varit fullfjädrade översittare eller sextrakasserare, utan genom summan av samspelande mikrostöddigheter som i åratal parerats med smicker och spelad hjälplöshet. En kollektiv kvinnlig talang som lär ha bidragit till alla arbetsplatsers effektivitet, ja hela länders BNP i alla tider. Prislapp på det?

Myra Åhbeck Öhman utser sig i veckans nummer av Flamman till ”ofrivillig killexpert”. Det är alltså en person som lever bland killar, ungefär som sill delar vatten med gäddor. Man lär sig ett mönster för över- och samlevnad. Hennes dräpande internetkaraktärer med kategorier som Profeten och Krigskonstnären, har alla motsvarigheter i köttvärlden i form av hästsvansprofessorn, den pappalediga men misogyna myschefen, och gympagubben på ditt favoritpass som tränger sig längst fram och låtsas att han har en tjalle på den unga instruktören.

Det har snackats mycket om hur långt vi tjejer står från killarna. I kategori efter kategori, som utbildning, politiska sympatier och beteende i yrkeslivet såväl som på nätet. Färre karlar får fler barn, medan andra blir utan. Anna Boschini reflekterar i veckans nummer över om det kan vara så att män med låg social kompetens väljer bort att bli pappor, för att de nya kraven på aktivt faderskap inte passar dem. Att ta hand om en bebis verkar svårare än att gå upp tidigt och träna fem dagar i veckan, eller att ansluta sig till en global mansrörelse à la Jordan Peterson. Gapet mellan förebilderna – en maskulin mjukis eller en tangentgorilla – är i alla fall bråddjupt.

Får vi tro Hollywood så är det halvlingar som Timothée Chalamet och Ryan Gosling som får damhjärtan att galoppera. Fjolårets storfilm Oppenheimer med en handling som kretsar kring penisarnas penis, atombomben, har en så oblyg kamerablick på Cillian Murphys silkeslena kropp att den får andra världskriget att framstå som bakgrundsbrus. Samtidigt visade en brittisk studie nyligen att unga mäns närvaro i sociala medier premierar toxiskt mansideal, med Andrew Tate som kingen. Vem av dessa arketyper är det som träffar mest rätt i samtiden? På ytan är avståndet mellan Dune-stjärnan och våldtäktsevangelisten Tate milsvid. Men den som förväntar sig en mjukishjälte i den nya filmen kommer att bli gruvligt besviken. Spoiler: De fantiserar alla om att lägga världen under sig. I en sådan tillvaro kommer killkompetens att vara användbar även fortsättningsvis.