Att storföretag som tar emot statliga stöd under corona-krisen samtidigt delar ut miljardbelopp till sina ägare sticker i ögonen på de flesta. Så mycket att till och med Moderaterna snabbt fattade galloppen och slöt upp bakom ett stopp för utdelningar.
Först när Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson i en debattartikel på DN Debatt före påsk föreslog att staten också ska få ett långsiktigt och aktivt ägande i strategiska och samhällsviktiga företag som man räddar sprack äntligen den blocköverskridande enigheten.
”Smygsocialisering!” utropade MUF-företrädarna Benjamin Dousa och Oliver Andersson Zito i en replik. Statligt ägande bör enligt dem undvikas in i det sista, och om skattebetalarna via staten ändå måste gå in med kapital ska de ändå få så lite inflytande som möjligt. Helst ska vattentäta skott byggas mellan demokratin och storföretagens styrning, även när staten pumpar in pengar.
Att två ungmoderater trädde fram för att replikera på vänsterpartisternas artikel är i sig talande. Mer erfarna högerpolitiker inser att den sortens ideologiska avståndstagande från demokratiskt ägande står lågt i kurs i dag. Långt innan corona slog till var det nämligen uppenbart för de flesta att de senaste decenniernas privatiseringar av allt från tågtrafik och elnät till sjukhus, skolor och apotek varit problematiska och i många fall rent samhällsfarliga. Att återta samhällsviktiga funktioner i gemensam ägo har därför länge varit en självklar del av vänsterns politik.
Om det finns något vi kan lära av coronakrisen är det däremot att diskussionen om vad som är samhällsviktigt behöver breddas. De senaste veckorna har visat att det inte bara är välfärd och grundläggande infrastruktur som det finns goda skäl att driva i offentlig regi, utan också strategisk produktion av sådant som skyddsutrustning, läkemedel, kemikalier för vattenrening och andra produkter som det i dag råder huggsexa om på världsmarknaden.
Med större gemensamt och ägande med tydliga och demokratiskt beslutade mål hade vi stått bättre rustade att möta coronapandemin
Men även om trygg tillgång till samhällsviktiga tjänster och produkter är ett tungt argument för gemensamt ägande är frågan mycket större än så. Nästan 90 procent av värdet på den svenska börsen ägs av pensionsfonder, hedgefonder och andra institutioner, vars ägande är passivt och ofta extremt kortsiktigt. En stor del av den globala ekonomin utgörs dessutom av centralstyrda och hierarkiska megabolag som är så långt från den romantiserade bilden av den riskvilliga entreprenören eller strävsamma småföretagaren som man kan komma. Finns det något som talar för att demokratiskt valda politiker skulle vara sämre ägare än finansiella byråkrater och algoritmer?
Empirin talar för motsatsen. Helt eller delvis ägda statliga företag gav förra året nästan 50 miljarder i vinst till staten. Statliga SBAB har bidragit till att pressa storbankernas bolånemarginaler. I klimatdebatten hyllar liberaler HYBRIT-projektet, som ska leda till koldioxidfri ståltillverkning och bana väg för en global omställning av stålindustrin, utan att reflektera över att två av de tre företag som driver projektet – LKAB och Vattenfall – är helägda av staten.
Man kan ha synpunkter på hur staten driver företag i dag och – liksom Riksrevisionen i en rapport häromåret – önska sig bättre målstyrning och uppföljning. Såväl Vattenfalls investeringar i tysk kolkraft som Samhalls utveckling till subventionerat bemanningsföretag i tjänstesektorn är tydliga exempel på att statligt ägande inte är någon garanti för rationell styrning i samhällets intresse. Men globaliserat privat ägande präglat av kortsiktiga vinstkrav är å andra sidan en garanti för motsatsen.
Med större gemensamt och ägande med tydliga och demokratiskt beslutade mål hade vi stått bättre rustade att möta coronapandemin. Hade vi dessutom gjort som bland annat CH Hermansson föreslog under finanskrisen och förstatligat Volvo och Saab i stället för att låta kinesiska kapitalister ta över, och gett dem i uppdrag att leda elektrifieringen av vägtransporterna, så hade Sverige kunnat vara en ledande elbilsnation i dag.
Föreställningen att vänstern använder coronakrisen som svepskäl för ”smygsocialisering” kunde därmed inte vara mer felaktig. Demokratiska socialister har helt enkelt ingen anledning att skämmas för att vi vill se mer gemensamt ägande inom fler sektorer av ekonomin. Tvärtom borde vi överta moderata ungdomsförbundets provokativa slogan och stolt deklarera: vi älskar att äga – tillsammans!