Förra riksdagsvalet fick Feministiskt initiativ 0,4 procent av rösterna. För någon månad sedan skrev jag en ledare där jag uttryckte oro över att röster på Fi oavsiktligt kunde bli avgörande för en borgerlig regeringsseger om partiet inte kom in i riksdagen, då låg partiet på 1,6.
Men efter de senaste opinionsmätningarna får man börja betrakta möjligheten att Feministiskt initiativ faktiskt kan ta sig in i riksdagen. Först kom Sifomätningen som visade att 3,2 procent av väljarna tänker rösta på Feministiskt initiativ i EU-valet. Sedan kom en annan mätning från Demoskop/Expressen, där partiet fick 3,0 procent. Det är en explosionsartad ökning på bara några veckor.
Inget tyder heller på att partiets framgångar kommer att avstanna. Snarare tvärtom. Genom hela samhället sveper en vänstervåg och en feministisk våg. Gudrun Schyman är i högform och flera av de största feministiska bloggarna i Sverige har kommit ut som Fi-partister.
Nyligen gavs det ut en skiva till stöd för Fi där flera från Sveriges artistelit, däribland Robyn och Marit Bergman, medverkar. Det är nästan lite hippt att stödja Feministiskt initiativ. Det märks också i medier och bland journalister. Till skillnad från för tio år sedan då Fi nästan fick löpa gatlopp genom journalistkåren.
Fi:s politik fokuserar på välfärd, antirasism och hbt-frågor. I mångt och mycket ligger de närmare Vänsterpartiet än både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiet är ju i princip en avknoppning av V, grundat av en tidigare vänsterledare.
Samtidigt bör det betonas att Feministiskt initiativ inte är ”som Vänsterpartiet, fast mer feministiskt”, som en viss falang av partiets sympatisörer brukar förfäkta. Det finns ganska stora skillnader mellan V och Fi. Särskilt när det gäller höger-vänster-frågor, klassanalys och förankring i den fackliga rörelsen. Nyligen skrev två ledande Fi-partister en debattartikel där de önskade sig en ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”.
Kanske skulle en del av dem som i dag tänker sig rösta på Fi annars kunna tänka sig att rösta på V. Men samtidigt går det bättre än på många år för Vänsterpartiet, både när det gäller nya medlemmar och i opinionsmätningar. Det verkar som det gott och väl finns plats för två partier med en tydlig feministisk profil och engagemang i välfärdsfrågor.
Satsar man som Fi gör nu är man skyldig att lyckas. Skräckscenariot är fortfarande att Fi får 3,7 procent och borgarna behåller makten, troligen med Sd som vågmästare. Det vore ett svek, framför allt mot alla dem som verkligen trott och hoppats på Fi, men också mot alla kvinnor som hoppas på en annan och mer feministisk politik.
Men om partiet nu skulle ta sig hela vägen in i riksdagen, vore inte det så pjåkigt alls för vänstern i bred bemärkelse. Fi har sagt sig vara mot vinster i välfärden, precis som Vänsterpartiet. Det skulle kunna finnas tre riksdagspartier som är mot vinster i välfärden efter valet. Skulle Fi sätta press på en rödgrön regering genom att ställa ultimatum om individualiserad föräldraförsäkring är det bara att tacka och ta emot för vänsterfeminister. Men det kräver just en rödgrön eller röd regering. Då går det inte att gulla med Folkpartiet, som Gudrun Schyman gjort på senaste tiden. Då blir det varken vinststopp, mer välfärd eller större ekonomisk frihet för kvinnor. Det blir faktiskt inget alls av det som många av oss hoppas på.
Vänsterns svar på Fi:s framgångar bör alltså vara att gratulera och glädjas över att feminism är på agendan igen. Många av oss har längtat efter det i många år. Men också kräva svar av Fi om vilka som de kan tänka sig att samarbeta med. De som nu funderar på att rösta på Fi har rätt att få veta det i god tid före valet. Hittills är ett starkt vänsterparti den enda garanten mot borgerliga partier i regeringsställning. Men det kan förstås ändras – om Fi väljer så.
