Det har varit en del snack om Sverigedemokraternas vitbok. Men lika mycket som allmänheten bör upplysas om SD-anknutna våldsverkande och nazistiska rötter, lika mycket finns behovet av att påminnas om de liberala politikernas stundom stolta rötter.
Anna-Lena Lodenius bok om Sverigedemokraternas historia kom ut en vecka före deras egna, redan ordentligt nagelfarna vitbok. Det var ingen vacker byk som trillade ur garderoben och i valrörelsens hetta gör högern de mest akrobatiska piruetter för att undvika att skvätt från den skitiga dyn plaskar upp på skjortärmen. Att sparka på döda grisar och ropa ”jude” eller kalla en svart tjej med folkdräkt en ”våldtäkt på Sverige” paketeras kyligt, närmast förnärmat, som ”mycket olyckligt”. Som judinna född i Sverige med invandrade föräldrar har det förstås varit en förfärlig utveckling, uppfödd som jag är med familjehistorier från förintelseläger och gammelfastrar och farbröder som inte nådde vuxen ålder på grund av ”mycket olyckliga” avrättningsmetoder.
Mina föräldrar kom till Sverige från det kommunistiska Polen efter en förnedrande regeringskampanj riktad mot landets judar. Det var ett ganska motvilligt sosseland som tog emot mamma, pappa och cirka 3 000 andra judar åren mellan 1968 och 1972, eftersom länderna vid tiden hade goda relationer. Så det var med dubbla känslor som den här repressionskommunistpiskade gruppen mötte den svenska vänstern. Tacksamheten var uppblandad med en stor portion skepsis. I det läget blev många i min föräldrageneration folkpartister. Med sin historia av antifascism, folkfronter med vänstern, rösträttskamp, feminism och antirasism ända fram till Birgitta Ohlson och Erik Ullenhag, blev Folkpartiet länge en trygg hemvist för många som blivit så skadade av sina hemländers diktaturer att de aldrig kunde knyta an till de svenska vänsterpartierna.
Det är sådant jag kommer att tänka på och som gör mig sorgsen, trots att min egen politiska hemvist sedan många år är någon annanstans. Vad tänker mina föräldrars generation och deras barn om att L i dag gör allt för att smälta in i gänget av mobbare, fattighatare, rasister och antisemiter? Själv är jag förvånad över att marken inte skakade när det hände. Mitt förslag, Pehrson, är att du kikar på första kapitlet i Ola Larsmos bok Tio lektioner i svensk historia, där han beskriver grupperingen kring de första appellerna för att ta emot judar från Nazityskland: “Det är här som den frihetliga, solidariska axeln finns, kalla den humanism om ni vill. Det är den dagens liberaler i dag distanserar sig från, som om den var strömförande”.
