Jag instämmer förstås i kritiken mot vad utredare Stråth föreslår i efterdyningen av Lavaldomen.
Framför allt är det åt helvete med den så kallade bevisregeln och att lönekonkurrens kan ske via avsaknad av kringvillkor i avtalen såsom arbetstids- och semesterregler.
Men delar av denna klagosång sjungs för högt och av samma småfalska röster som nyligen godtog ett Lissabonfördrag där pelarstrukturen försvinner och EG-domstolen får mandat att tolka ännu fler frågor.
Sverige försökte inte ens förhandla sig till ett undantag eller något annat som skyddar kollektivavtalsmodellen.
Vad är vitsen med att rikta all energi mot Littorin och Stråth, vars handlingsutrymme varit och är litet? Dörren för lönedumpning var redan öppnad av EG-domstolens fyra antifackliga utslag, och frågan var inte om Sverige skulle kröka rygg, utan hur.
I ljuset av att Svenskt näringsliv vädrar morgonluft under en borgerlig regering och försökt få igenom allehanda av sin egen önskelista via utredningen, tycker jag snarast att Stråth gjort ett bra jobb. Det kunde nämligen blivit mycket värre.
Arbetsgivarna hade hoppats på ändringar i MBL vilket hade kunnat bakbinda facket gentemot inhemska företag. Nu föreslås ändringarna i främst Utstationeringslagen, och därmed behålls den juridiska avgränsningen.
Lavalproblematiken gäller nu okänt antal tusen utstationerade arbetstagare, som inte är medlemmar i facket och vars gästande företag inte vill teckna kollektivavtal. Att facket ”utifrån” knappt får göra någonting är nu klarlagt en gång för alla.
Men det finns en alltså en annan juridik, med andra förutsättningar. Valet av spelplan går via klassikern ”företräda sina medlemmar”.
Facket borde ägna fler hjärnceller och energi åt att lösa de praktiska problemen kring att värva bland gästarbetarna, snarare än att fortsätta låtsas kunna överleva i ett fullständigt försåtsminerat EU-spel.
