I Göteborgs konstmuseum har avgrunden återigen öppnat sig. Vägg i vägg med Apokalyps visas nu ännu en utställning där besökaren kastas rakt in i en dystopi: Burning desire av Monira Al Qadiri. Jag blir genast tagen av de färgskimrande och karamell-liknande skulpturerna som ser ut att härstamma från en avlägsen planet. Deras lyxiga tilltal väcker genast mitt ha-begär, men skönheten visar sig förrädisk. Bakom skulpturernas kromskimrande yta döljs en smutsig baksida som låter mig konfronteras med människans värsta girighet.
Monira Al Qadiris verk har, innan de anlände till Göteborg, synts på utställningar runt om i världen, bland annat på Venedigbiennalen och på Moma i New York. Centralt är uppväxten i gulfstaten Kuwait, där oljeindustrin genomsyrar varje aspekt av samhället. Kuwait uppskattas ha en av världens största reserver av råolja, och exporten av den står för nästan hälften av landets BNP. Oljans fundamentala roll i den moderna civilisationen är det som står i fokus i Al Qadiris konstnärskap, som innefattar allt från skulpturer och videoverk till performance.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Utställningen är utspridd i Stenahallens samtliga tre rum. Dess tematiska och fysiska mittpunkt utgörs av videoverket Crude eye, som utspelar sig i ett stort och ödsligt oljeraffinaderi, endast upplyst av lampsken mot en nattsvart himmel. Under långsamma kameraåkningar längs raffinaderiets metallskelett hörs konstnärens röst återkalla minnesbilder från barndomen i Kuwait. Bilden av en plats som är både mystisk och högst konkret på samma gång träder fram. Det massiva raffinaderiet framstår närmast som ett heligt tempel. I bakgrunden hörs dånande synthar som för tankarna till kitschig 80-talssci-fi, vilket tar udden av gravallvaret. Denna lekfulla ton är genomgående i Burning Desire.
Längst in i det tredje rummet hänger skulpturserien Spectrum 3, som visas för första gången. Skulpturerna liknar hundleksaker eller exotiska koraller, men föreställer i själva verket industriella borrar skapade för oljeutvinning. Borrarna ser ut att ha trängt in i lokalen från andra sidan väggen, men framstår ändå inte som hotfulla, eftersom de är pimpade med en fernissa av färgskimrande billack. I stället leder oljevapnen tankarna till något rent av lyxigt och smakfullt.
Ett något äldre verk, Reservoir, i utställningens första rum, består av hängande mörka tygstycken med neonfärgade tryck. Anordningen får det att verka som om de har stelnat mitt i ett vinddrag, vilket både är elegant och illavarslande på samma gång. Tygtrycken är hämtade från ett 3D-program med kartor över oljefynd och textilen är tillverkad i det oljebaserade materialet polyester. Oljan genomsyrar alltså både verkets form och innehåll. Liksom Crude eye bär tygstyckena på något utomjordiskt, en främmande livsform med spår av smutsig mänsklig aktivitet.
Mest dystopiskt i Monira Al Qadiris utställning är människans påtagliga frånvaro. Spåren av oss finns överallt: i verktyg, kartor, byggnader och strukturer. Ändå ekar det ödsligt tomt. Att vandra runt i Burning desire är att äntra en skuggvärld där människan blivit utraderad, och det enda som finns kvar är resterna av all vår exploatering, framställt i ett glittrigt och skimrande skal.