Finansfamiljen Lundin har beslutat att skänka 700 miljoner kronor till amerikanske ex-presidenten Bill Clintons stiftelse för att lindra fattigdomen i tredje världen. Pengarna öronmärks för projekt på den afrikanska kontinenten. Afrika, som råkar vara den del av världen där familjens gruv- och oljebolag bedriver sin starkt kritiserade verksamhet.
– Det är inte för att döva ett dåligt samvete, garanterade en talesman för familjen när rekorddonationen offentliggjordes för några veckor sedan. Lundinfamiljen är nu inte ensam om att ge generösa bidrag i det svenska näringslivet. För två år sedan skänkte finansmannen Björn Carlson 500 miljoner till miljöprojekt för att rädda Östersjön. – Jag har varit i skärgården sedan barnsben, först runt Sandhamn och nu på Ingmarsö. Mitt hjärta tillhör Östersjön, motiverade Björn Carlsson sitt val av mål för donationen. Liksom den nu aktuella Lundin-donationen beskrevs Östersjödonationen som en av de största i svensk historia. Det är knappast en tillfällighet. Tar inte det offentliga tillräckligt stor del av de stora förmögenheter som skapas i samhället och fördelar i demokratisk anda blir det istället de enskilda förmögna som skänker efter eget huvud. Och godtyckligt.
Några hundra miljoner bortskänks till minne av barndoms somrar ena dagen, några hundra miljoner för att mildra den värsta skammen efter årtionden av utsugning i mörkrets hjärta den andra. Antonia Ax:son Johnson brukar nämnas i välgörenhetssammanhang. Via familjens stiftelser skänker hon miljontals kronor varje år till forskning och diverse välgörande ändamål. Samtidigt har Ax:son Johnson i flera år lyckats slippa betala skatt för sin förmögenhet. Det gäller att bidra, men bara efter eget tycke. Inte via skattesedeln, som pöbeln, utan exklusivt i offentlighetens ljus. Den klart viktigaste slutsatsen av att enskilda förmögna personer börjat bedriva en osmaklig tävlan i välgörenhet är att skatterna är alldeles för låga.
