Vi skriver år 2005 och KPML(r) har bytt namn till Kommunistiska partiet. Själva skriver partiet att det inte alls har att göra med någon politisk nyriktning. Det är både sant och falskt. Just nu har det inte hänt någonting avgörande, men om vi ser till (r)-arnas utveckling sedan starten 1970 har mycket hänt. Då, 1970, hade partiet en ”Klass mot klass”-linje, vilket inte alls är en allmän linje om att klasskamp är bra, utan en paroll direkt hämtad från ultravänsterperioden 1928-1934, som tidigare hyllats av (r)-arna som den enda riktigt goda epoken i den svenska kommunistiska historien. Under epoken utmålades socialdemokrater som socialfascister och de närmaste konkurrenterna som de farligaste. Det var med denna doktrin helt logiskt att t.ex. slå ned gatuförsäljare av den maoistiska Gnistan eller att kasta sten på socialdemokrater.
Tack och lov har (r)-arna steg för steg gjort sig av med de allra värsta idéerna. I grunden har man lämnat ultravänstern för en folkfrontskommunism, där EU-motståndet, protester mot nedskärningar och antiimperialistiskt basarbete i praktiken utgör partiets kärnverksamhet. Det som fortfarande består av tokeriet är framförallt barnatron på stalinismen och idén om att fackliga förtroendeuppdrag i LO inte är förenliga med kommunistiska åsikter. Samt förstås en högst gammaldags syn på kvinnokamp (”jämställdhet”) och homosexualitet.
En historiens ironi är att de nuvarande slagorden om socialistisk offensiv och att ta strid för demokratin närmast låter som CH Hermanssons VPK på 1970-talet, då bespottat av (r)-arna. Gott nytt VPK(r)!