Utrikes 02 augusti, 2006

Gränslandet i ett gränsland

För drygt ett år sedan var våra media dagligen fyllda av dramatiska bilder från Kiev, Ukrainas huvudstad. Tält hade slagits upp av demonstrerande människor, och oppositionens orangea färg böljade mäktigt överallt. Stridslinjerna var enligt våra kommentatorer klara

På ena sidan hade vi den korrumperade, proryske, kryptokommunistiske Janukovitj, den förre presidenten Kutjmas handgångne man, som hade fuskat sig till valseger, på den andra sidan demokraten, den västvänlige Jusjtjenko, som till på köpet hade utsatts för ett sofistikerat mordförsök genom förgiftning (det riktigt luktade gamla KGB lång väg).

Och visst är Janukovitj korrumperad, valet var riggat, och de unga människor som frös på torget i Kiev var ärliga i sin tro på frihet och demokrati. Men den svart-vita bilden av motsättningar stämmer inte. Jusjtjenko är inte den ljusets riddare som han själv, med medias hjälp har framställt sig som, ett på sätt och vis beundransvärt PR-trick.
Båda herrarna har samma politiska rötter, kommer från samma miljö – Jusjtjenko har faktiskt varit riksbankschef och premiärminister under Kutjma, båda har tjänat stora pengar på ett tveksamt sätt.
Det gäller för övrigt i än högre grad Jusjtjenkos närmaste allierade under den orangea revolutionen, den karismatiska Julia Timosjenko, som har gjort en förmögenhet på ljusskygg handel med energi och råvaror. Det vore riktigare att beskriva tvekampen i presidentvalet som en uppgörelse mellan två konkurrerande klaner av oligarker.
Därmed inte sagt att det inte skulle föreligga skillnader mellan de två blocken. Tvärtom, de finns, och de är mycket väsentliga. Jusjtjenko propagerar för Ukrainas omedelbara – 2007 har nämnts som ett önskvärt datum – Nato-inträde, medan Janukovitj är emot. Samtidigt ska man komma ihåg att Ukraina skickade en mindre kontingent soldater till Irak när just Janukovitj var premiärminister.

De utrikespolitiska motsättningarna spelar en stor roll framför allt i mediarapporteringen från Ukraina, för ukrainarna själva har de mest en indirekt betydelse. Det som främst står på dagordningen är de svåra ekonomiska problemen.
Under Jusjtjenkos tid som president har landet knappt haft någon tillväxt alls. Priserna har skjutit upp i höjden och det råder bensinbrist. Reallönerna har sjunkit med en tredjedel. Inte för inte har Janukovitj bildat en koalition under det medialt slagkraftiga namnet ”Antikriskoalitionen”. Jusjtjenko har visat sig vara en obeslutsam och inkompetent ledare. Till stor del kan hans misslyckande förklaras med uteblivet amerikanskt stöd. Under den orangea revolutionen ställde USA upp både moraliskt/politiskt och framför allt ekonomiskt med avsevärda summor. Jusjtjenko hade räknar med fortsatt stöd från samma håll, bland annat i fråga om energipriser, men Bush har visat kalla handen, och talat om ”Europas egna inre problem”, som nu hastigt och mindre lustigt givetvis ska lösas av européerna själva.
Senaste parlamentsvalet var en katastrof för Jusjtjenkos parti Vårt Ukraina med drygt 13 procent av rösterna. De senaste opinionsundersökningarna ger vid handen att sedan valet har det stödet sjunkit ytterligare till cirka nio procent. Samma opinionsundersökningar tyder på att om det vore presidentval idag skulle Jusjtjenko förlora redan i första omgången, och bli slagen inte bara av Janukovitj, utan också av Timosjenko.

Grovt uttryckt kan man säga att Jusjtjenko representerar västra och centrala delar av Ukraina, medan Janukovitj hämtar sitt stöd i östra och södra delarna av landet. Det finns ett antal skillnader mellan de två regionerna. Väst har länge varit starkt påverkat av polsk kultur medan öst var mer influerad av Ryssland. De östra och södra delarna är mer utvecklade med en stor industrisektor, med gruvnäring, tung industri, maskintillverkning.
Nu är det viktigt att hålla i minnet att under Sovjettiden var ekonomin en och odelbar och skar tvärs över republikgränserna.
En stor och viktig del av rustningsindustrin var förlagd till östra Ukraina, och än idag förser de det ryska försvaret med utrustning och reservdelar. Det är inte svårt att räkna ut vilka konsekvenser ett Natomedlemskap skulle få för den verksamheten. Industrisektorn i öst, och det gäller alla sociala grupper, befarar med rätta att ett Nato-inträde skulle innebära en allvarlig kris, kanske rent av likvidering av stora delar av industrin. Det gäller givetvis inte bara vapenindustrin, hela den ukrainska industrin är inriktad mot Ryssland, och med dess bristande konkurrenskraft skulle en öppning mot väst medföra utslagning och arbetslöshet. Jusjtjenkos nyliberala retorik har knappast fått dem att ändra uppfattning. Opinionsundersökningar avslöjar att en folkomröstning idag om Nato-medlemskap skulle utmynna i ett rungande nej.
Janukovitj å sin sida utesluter inte inträde i Atlantpakten på sikt, mycket lång sikt får man förmoda. Han talar också om goda relationer med USA, men hans betoning ligger först som sist på ett bra förhållande till Ryssland.
Det finns som vi har sett starka ekonomiska skäl därtill, men också det faktum att det i Ukraina bor drygt 20 procent etniska ryssar.

Dessutom bör man hålla i minnet att en mycket stor del av den ukrainska befolkningen är ryskspråkig, och många, kanske så många som hälften, har ryska som första språk. Federationstanken och internationalismen i Sovjetunionen var ingenting annat än läpparnas bekännelse, medan i verkligheten gällde en långtgående russifiering. Dessutom tillkommer problematiken med det genomgående ryska Krim, en gång en symbolisk gåva till Ukraina från Chrusjtjov.
En gest som i sin tid saknade betydelse, men idag har den blivit desto större. Janukovitjs parti vill därför göra ryskan till officiellt språk, jämställt med ukrainskan. Det stöter på patrull från framför allt nationalistiska kretsar i västra Ukraina, där nationalismen är aggressivt antirysk.
Det är dock ingen tvekan om att i alla avseenden, historiskt, kulturellt, ekonomiskt är Ryssland Ukrainas naturliga partner. Ordnade relationer med Ryssland är en nödvändig – även om inte tillräcklig – förutsättning för att lösa Ukrainas både inhemska och utrikespolitiska problem.
Sedan parlamentsvalet i mars har Ukraina varit utan regering. Det orangea blocket, försvagat av det dåliga valresultatet, plågar av inre motsättningar och en skoningslös maktkamp, där Jusjtjenkos rädsla för Timosjenkos popularitet säkerligen har spelat en stor roll, har trots egen majoritet varit oförmöget att enas om regeringsbildning. När så Socialistpartiet bestämde sig för att gå över till ”de blåa”, fick Janukovitj tillsammans med kommunisterna majoritet, och blev därmed självskriven kandidat till premiärministerposten. Jusjtjenko har tvekat att ge regeringsbildarupdraget till sin gamle rival, vilket, med tonläget från presidentvalskampanjen i färskt minne, inte är särskilt förvånande. Han har slingrat sig från sitt ansvar genom att skylla på teknikaliteter.
Hans enda alternativ i det läget är att upplösa parlamentet och utlysa nyval, men då riskerar man en fullständig marginalisering av Jusjtjenkos parti. Resultatet har blivit en handlingsförlamning, något som knappast bidrar till att förbättra den redan svåra situationen i landet. Inte heller ger det presidenten nya pluspoäng i den allmänna opinionens ögon.
Det mest troliga just nu är att Jusjtjenko trots allt låter Janukovitj bilda regeringskoalition. Däremot verkar det in i det sista oklart hur koalitionen kommer att se ut.

Nyckeln till hans framgång blir hans förmåga att konsolidera landet, och minska motsättningarna mellan framför allt de östra och västra delarna. Sedan återstår att se hur samarbete mellan presidenten och premiärministern kommer att fungera.
Det är viktigt att inte hemfalla åt en svart-vit bild av de två konkurrenterna. Ingen av dem är kapabel att i grunden lösa Ukrainas svåra problem, framför allt de ekonomiska. Janukovitj får ses som ett mindre dåligt alternativ, och mycket tyder på att det är så ukrainarna betraktar honom. Ett närmande till Ryssland, större mått av statsingripande i markandsekonomin, och förhoppningsvis en klok regionalpolitik, kan vara medel för att åtminstone mildra krisen i Ukraina.
Det är alltid vanskligt att sia om framtiden, men än så länge borde risken för desintegrering av landet inte vara så stor.
Den största faran skulle ligga i att de östra delarna skulle se sina vitala intressen hotade. Men så är inte fallet nu, i synnerhet som östra Ukraina verkar hitta en överenskommelse med landets centrala delar. Det marginaliserar visserligen västra Ukraina, men den delen är troligen alltför svag för att ens försöka stå på egna ben. Det finns trots allt en vilja inom alla politiska läger, alla regioner, och alla samhällsklasser att hålla ihop landet. Det finns säkert också ett tryck från utlandet, inte minst EU. Ukraina är långt ifrån det enda landet i världen med en stor inre obalans och regionala motsättningar. Men motsättningarna är ganska starka, och det kan inte uteslutas att de kan skärpas, och det till en nivå där Ukraina rämnar i två delar.
Ukraina betyder gränsland, och visst gör landet skäl för sitt namn.

Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr