Romanen ”Det finns liv här” skildrar ett förlorat Sverige – som snart kan vara tillbaka, vare sig vi vill det eller inte.
Är du bra på att samarbeta med dina grannar? Kanske det, men troligen hade du varit ännu bättre på 1970-talet. Det hävdar i alla fall både min juridiklärare och författaren Elise Karlsson, som i sin roman Det finns liv här (Natur & kultur, 2024), skildrar Rinkeby under den ovan nämnda tidsperioden.
I Karlssons bok lever karaktärerna i gemenskap. När de inte engagerar sig i Hyresgästföreningen, studiecirkeln eller demonstrationen så umgås de med varandra på på innergårdarna i det nybyggda miljonprogrammet. Alla känner alla, barn spontanleker med varandra. Som läsare sugs jag in i ett varmt, gult ljus, långt ifrån twitterkrig och gentrifieringsmedvetna brf-styrelser.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad har hänt? Min lärare säger: ”Svensken har tappat föreningsvanan!”
Det säger han i en juridisk kurs i vägföreningar som jag går genom mitt dagjobb som fastighetsförvaltare, där jag representerar min arbetsgivare i en mängd vägföreningar. Vad är en vägförening ens? Det är en förening för fastighetsägare med syfte att ta hand om den gemensamma vägen när det offentliga av olika skäl inte står för vägunderhållet. Över kaffe och vetebröd diskuterar man typer av makadam, frekvens på snöröjning och om det är värt att höja årsavgiften med 100 kronor för att ha kvar gatubelysningen.
För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.
Låter det torrt? Glöm det. I mitt arbete häpnar jag ständigt över alla känslor som spelas upp – allt på grund av en ynklig grusväg. Hat, förtvivlan, lidande. En sur gubbe stämmer föreningen för att styrelsen tog 500 kronor ur kassan för att bekosta korvgrillning efter städdagen. En luttrad småbarnsmamma sätter upp en bom för den gemensamma infarten tills alla har betalat. Alla bråkar, ingen begriper hur det ska gå till. Ingen förstår hur man justerar protokollet eller sköter röstlängden. Styrelsen avgår, grannar stämmer varandra.
Låt mig vara tydlig: Några hundra meters asfalt är en existentiell fråga.
I slutet av Det finns liv här anas fortsättningen. Ungdomarna vill inte längre engagera sig i ortens SSU-förening eller den marxistiska bokcirkeln. I stället ska de satsa på sig själva, tjäna pengar och ha dyr kostym. Helt i linje med vad Abba-Frida käckt säger i Svenskt Näringslivs kampanj ”Satsa på dig själv”.
Karlssons roman ger perspektiv på tårarna som faller över grusvägen. För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.
I samhället som kommit ur det skifte som Karlsson målar upp vill allt fler bo i en kommun med låg skatt, och röstar därefter. Utifrån det jag har sett tror jag dock att de allra flesta egentligen, oavsett politisk färg, hellre betalar några kronor extra för att kommunen ska sköta vägeländet åt dem. Framöver kan det dock bli en sällsynt lyx. Generellt sett har vägföreningar tidigare främst funnits på landsbygden. Dock har det skett ett skifte i det tysta. Kommunen rullar allt mer tillbaka sin närvaro. I stället använder de sig av sin rätt att tvinga invånarna att bilda vägförening. Nya stadsdelsområden planläggs rentav utifrån att de boende själva ska sköta trottoarerna.
Detta är inte för att kommunen tror att vi tycker om att samarbeta, utan för att spara pengar. Med det tuffare ekonomiska läget och minskade födelsetal kommer vi att se en utveckling där medborgarna själva kommer att behöva ombesörja allt fler domäner i livet. Det blir inte längre givet att kunna lägga farmors dagliga promenader eller förskolans städdagar på entreprenad.
Svensken kommer alltså att tvingas att bli föreningsvan igen. Men kanske är det inte så hemskt som vi tror. Kanske blir samhället till och med bättre av att vi förstår att vi behöver varandra.
