Idag, onsdag, besöker Greklands premiärminister Alexis Tsipras Ryssland och Vladimir Putin. Om statsbesöket ska ses som ett PR-trick och illa dolt hot riktat mot Merkels EU eller ej är svårt att spekulera kring. Men för utomstående kan det lätt verka som att Grekland nu vänder sig till en gammal allierad kamrat som har starka kulturella band mellan sig och som kan ses som den enda räddningen för ett Grekland som står på konkursens rand. Att det skulle handla om ekonomisk hjälp är dock något som förnekas av regeringskällor. Men oavsett om det är pengar, eller ett stopp av de ryska sanktionerna mot EU-länderna som Tsipras är där för att få till så är närmandet till Ryssland ett av få spelkort Greklands vänsterregering har kvar.
Samtidigt som Tsipras åker till Moskva på statsbesök pågår den tredje eller fjärde ronden (det börjar bli svårt att hålla reda på antalet) mellan Greklands finansminister Yanis Varoufakis och Greklands långivare, åtstramningsivrarna. Senast på fredag är Grekland skyldiga att betala tillbaka 450 miljoner euro till Internationella valutafonden (IMF). Finansminister Varoufakis har flaggat för att pengarna kommer betalas tillbaka, allt för att upprätthålla bilden av att Grekland är en trovärdig förhandlingspartner.
Ett annat led i att upprätthålla den bilden har varit att byta ut det negativt klingande uttrycket Trojkan, som tidigare har använts för att beskriva Greklands förhandlingspartners, EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden. I alla fall var det så innan Alexis Tsipras och Yanis Varoufakis, började förhandla. Nu kallar regeringen dem konsekvent för institutionerna.
Det är ett klassiskt PR-trick att ändra namn på saker för att förändra bilden av sig själv eller sin motståndare. Frågan som nu bör ställas, såhär snart tre månader efter Syrizas jordskredsseger i nyvalet, är; Var det rätt taktik? Visst, Merkel sitter ner vid förhandlingsbordet, vart skulle hon annars sitta? Men Syriza är inte närmare någon skuldavskrivning nu än för tre månader sedan. Var är resultaten? Var är värdigheten som skulle ges tillbaka till det grekiska folket?
Därför var det glädjande när en av påskens nyheter om Greklands reservplan nådde mig. Den brittiska tidningen Daily Telegraph citerade regeringskällor som berättade om en drachma-plan, som innebär ett förstatligande av banker och att man gör sig beredd att etablera den nygamla drachman, som parallell valuta för att på sikt ta sig ut ur eurozonen. Om man inte kommer överens med IMF om nya nödlån och uppskov för återbetalning sätts planen om en långsam Grexit i verket. Huruvida nyheten läckts till den brittiska tidningen högst medvetet eller ej, har jag svårt att bedöma. Hot eller inte, en grexit är en riktigt bra plan för Grekland.
På Omoniatorget, Aten, i valrörelsens slutskede var det många som började tro på ett nytt Grekland och ett nytt socialt EU när Alexis Tsipras hand i hand med Paulo Iglesias äntrade scenen till ”First we take Manhattan, then we take Berlin”. Syrizas valvinst hade kunnat innebära ett keynesianskt projekt där människor går före profit. Men något Varoufakis och Tsipras borde vara smärtsamt medvetna om nu efter många ronder med EU är att det fortfarande är samma Tyskland som det ska förhandlas med och samma eurosamarbete som Grekland ska tillhöra. Ramarna för förändringen som Syriza pratade om i valrörelsen är mycket begränsade. Att verka för ett socialt Europa är omöjligt så länge Lissabonfördraget, och allt vad det innebär, är det som gäller. Den nu rådande synen på underskott är inskriven i fördraget och att marknadens frihet går före allt är sånt som i en vanlig kontext skulle betraktas som en högeragenda.
En lösning är att permanentera drachma-planen och långsamt backa ut ur högerprojektet euron. Ge Grekland en ärlig chans att återigen bygga upp sin ekonomi, att sanera den från skattesmitare och att sätta många andra reformförslag i verket. Något som är möjligt om Greklands regering får ägna tid åt att verka istället för att bråka med EU och IMF.
För vem tjänar egentligen på att Grekland blir kvar eurozonen? Att den första vänsterregeringen i Europa på årtionden mals ner av en samlad europeisk höger och därmed släcker allt hopp om något slags socialt Europa, tjänar ingen annan än högern på.
