Förra måndagens Eurogrupp-möte ledde till vad som trots allt måste beskrivas som ett genombrott. För första gången fördes frågan om skuldnedskrivning för Grekland upp på dagordningen. Trots att ingen överenskommelse nåddes om nästa nödlånsutbetalning kom ministrarna ut med en plan för hur landets skuldberg på 180 procent av BNP ska hanteras på kort, mellanlång och lång sikt. Det är första gången som långivarna, tidigare kallad trojkan, öppet talat om skuldnedskrivning.
Förslaget som lades fram av gruppens ordföranden Jeroen Dijsselbloem stöddes av alla finansministrar, inklusive Tysklands Wolfgang Schäuble som hittills har vägrat att ens tänka tanken. En av anledningarna till att frågan plötsligt blivit aktuell kan vara att Internationella valutafonden, IMF, har gjort det till ett krav för att de ska fortsätta delta i processen. Ordföranden Christine Lagarde har sagt att hon inte tror att Grekland kommer att överleva om inget görs för att lätta statsskulden. Ironiskt nog har premiärminister Alexis Tsipras ständigt utmålat just IMF som den värsta av trojkans institutioner. Men det har förmodligen mer med politik än något annat att göra – det är den enda icke-europeiska institutionen och Tsipras vill ju uppenbarligen till varje pris hålla Grekland kvar i EU.

För att skuldnedskrivning över huvud taget ska bli aktuellt måste den grekiska regeringen dock implementera en rad reformer som enligt finansminister Euklidis Tsakalotos, och uppenbarligen även IMF, riskerar att göra landet till en ”failed state”. Förra söndagen antog parlamentet under en nattlig extra-session ett paket på ytterligare skattehöjningar och pensionssänkningar medan demonstranter kastade molotov cocktails utanför på Syntagmatorget. Dessutom måste regeringen inom kort sänka löner i offentlig sektor, införa en strategi för att grekiska banker ska återfå lån som inte betalats tillbaka och upprätta en privatiseringsfond. Utöver detta måste Tsipras även anta ett paket med så kallade ”contingency measures”. Det är en rad budgetnedskärningar som IMF har krävt och som automatiskt kommer att träda i kraft ifall ekonomin inte utvecklar sig åt rätt håll fram till 2018. Ett litet problem är att sådana lösningar inte är förenliga med den grekiska grundlagen, men vid det här laget verkar de flesta ha lärt sig att sådant inte har någon betydelse. I nedskärningarna skulle till exempel känsliga områden som arbetslöshetsförsäkringar och försvarsutgifter drabbas.

Grekland står nu vid randen till kollaps. En hel generation greker har dömts till fattigdom eller utvandring. Tsipras har gjort allt som krävts av honom och kommer med det senaste paketet reformer att ha tillmötesgått långivarna och de tyska skattebetalarna på ett sätt som för ett år sedan framstod som otänkbart. Tidningen Fortune påpekade nyligen att målet på 3,5 procents budgetöverskott över lång tid är något som bara en handfull länder har lyckats uppnå i historien, och då i ekonomiska situationer som är ljusår från den som Grekland befinner sig i. Det enda som kan göra att Grekland överlever trojkans kur är alltså en rejäl skuldnedskrivning. Det är de flesta överens om, till och med kapitalets egen megafon Financial Times. Så hur ska åtgärderna se ut?

Det bästa vore en så kallad ”haircut”, en nedskrivning av värdet på lånen. Det skulle minska osäkerheten, främja tillväxt och locka till investeringar – allt som Grekland desperat behöver. Det är dock något som såväl tyska politiker som väljare motsätter sig och i slutändan är det en tysk inrikespolitisk fråga. Det mesta talar därför för att det bara blir kosmetiska förändringar: längre löptider och sänkta räntor på statsobligationerna, något som långivarna tidigare gått med på. Det är halvmesyrer som i förlängningen skulle kunna skjuta betalningen in i nästa århundrade men som skulle vara lättare att svälja för Schäuble och de tyska väljarna. Dock är det inte säkert att ens det blir av. Schäuble har inte givit några garantier inför nästa veckas finansministermöte. Det säkraste är därför att inte vänta sig någonting gott.