Den tyske författaren Günther Grass har dött 87 år gammal på en klinik i nordtyska Lübeck, där han bodde under hela efterkrigstiden. Det är som om en hel epok av tyskt nittonhundratal har tagit slut med honom.
Han var född 1927 i den Fria Staden Danzig (Freie Stadt Danzig), dagens Gdansk i Polen. Staden kom att spela en betydande roll i hans liv och hans diktning, han kallade den för ”mitt lilla fosterland”. Den gamla hansestaden hade under århundraden haft en relativt fri status, och här levde olika folkgrupper, språk och kulturer tillsammans. Efter första världskriget sattes den Fria Staden Danzig under gemensam tysk och polsk förvaltning, och blev föremål för hätska kontroverser mellan de två länderna.
Få platser i Europa illustrerar så tydligt den moderna nationalismens fullständiga vanvett.
Günther Grass debuterade 1959 med Blecktrumman, och fick ett omedelbart genombrott både hemma i Tyskland och utomlands. Romanen är första delen i en Danzigtrilogi, de två andra är Katt och råtta och Hundår. Boken skildrar i ett väldigt episkt svep pojken Oskar som vägrar att växa upp under en tid när nazismen expanderar, hans öden under andra världskriget, sedan flykten och de första åren i förbundsrepubliken efter krigsslutet.
Språket är vindlande yvigt och rikt ornamenterat, handlingen pendlar mellan grotesk surrealism och extremt saklig naturalism. Många menar att inget av hans senare verk kommer upp i samma höga konstnärliga nivå som Blecktrumman. Jag är benägen att instämma, även om Flundran och Mötet i Telgte, kanske också Råttinnan, är episka mästerverk.
Blecktrumman har också filmatiserats i en mycket lyckad version av Volker Schlöndorff.
Skrivandet var för Günther Grass ett sätt att bekämpa glömskan, att hålla det historiska minnet vid liv, något som han menade kunde vara nog så skralt ställt med i Västtyskland, framför allt ifråga om nazismen. Han var politiskt mycket aktiv, socialdemokrat, men inte utan en stark anarkistisk ådra. Han engagerade sig starkt i Willy Brandts försoningspolitik gentemot Polen på sjuttiotalet, han motsatte sig Tysklands enande, kritiserade våldsamt kriget i Irak, och 2012 när han publicerade dikten Vad måste bli sagt där han utmålar Israel som ett hot mot världsfreden blev han förklarad som icke önskvärd person i Israel.
På grund av Günther Grass skoningslösa kritik av den västtyska förljugenheten när det gällde nazismen slog det ner som en bomb när han 2006 erkände – inte alldeles frivilligt utan inför publiceringen av hans biografi där dessa uppgifter skulle finnas med – att han som 17-åring tjänstgjorde i Waffen-SS. Många menade att det tog udden av hans kritik, och att han själv var en hycklare och lögnare.
Det går naturligtvis att se det tvärtom. I sak ändrar det ju ingenting i hans kritik av det västtyska samhällets smygnazifiering. Samtidigt som hans egen mångåriga oförmåga till uppriktighet och vilja att konfrontera det förflutna ställer hans kritik av andra i ännu skarpare relief.
Günther Grass var utbildad konstnär, och i hans älskade Gdansk finns ett Grass-galleri med en stor samling av hans konstverk. Nationalmuseet hade för länge sedan en utställning med hans teckningar, av vilka många var illustrationer till hans romaner.
Grass var mångfaldigt prisbelönt och kulmen kom 1999 med Nobelpriset.
Günther Grass anses vara jämte Thomas Mann Tysklands största författare under nittonhundratalet. Det är som om den tidsepok vi kallar efterkrigstiden har gått i graven med honom.
