Debatten om ”identitetspolitik” är inne på sitt nionde liv. Åtminstone har högern inte tröttnat. En i och för sig rätt rolig Johan Hakelius kostar på sig att raljera: ”Detta evinnerliga ältande om könsroller. Om ’signaler’, ’stigmatisering’, ’rasifiering’ och ’kroppar’… Det är som att ständigt bli uppläxad av en radikaliserad hybrid av Askungens möss.” (Expressen 17/2).

I Hakelius värld är identitetspolitiken nämligen skenintellektuell och ”tröstlöst studentpolitisk”, men i författaren och journalisten Ola Wongs är det allvarligare än så; där är den motsatsen till ”sanningen”. I SvD gör han nämligen en hisnande jämförelse mellan ”identitetspolitikerna” och ”populisterna”, vilka båda anses omfamna sanningsrelativism: ”I deras värld av magiskt tänkande är växthuseffekten en av flera spännande åsikter och historien var full av starka kvinnliga ledare för vi skriver att det var så på museet. De tror att ord ändrar verkligheten och gillar de inte verkligheten har de ”alternativa fakta” (SvD 26/1).

Först tänker man att detta måste vara någon sorts lågvattenmärke, att på ett så grunt och farligt sätt klumpa ihop poststrukturalistiska idéer med högerpopulism – båda förstådda i motsats till upplyst realism och sanning som inte kan relativiseras. Men faktum är att detta smutsiga grepp blir allt vanligare inom den alltmer auktoritära höger som gärna avfärdar humanistisk forskning som flum, och som kanske aldrig har varit så ointresserad av att orientera sig i begrepp som postkolonialism och identitetspolitik som nu.

I ett sådant läge är det farligt att underlätta för dem som vill kleta faktaresistens och kunskapsförakt på oss. Hur ojämförligt groteska högerns feltolkningar av några av samtidens allra viktigaste samhällsteorier än är, gör dessvärre även somliga inom vänstern sitt till för att ytterligare förvärra identitetspolitikens vanrykte av att anpassa fakta efter färdiga teser. Att samma vänster egentligen är ute i rakt motsatt ärende gör kanske saken mer komplicerad, men knappast bättre. I det senaste numret av Bang vill Sigrid Aliki driva tesen att Nina Björk och Liv Strömquist bevakar sina egna ‘medelklassprivilegier’ genom att ”underminera och förlöjliga transpersoner och antirasister”. Därför är dessa ”välbärgade feministers” marxism ”hemmasnickrad” och ”ingen av dem har tidigare ägnat särskilt mycket åt sin produktion av att bevaka arbetarklassens intressen”, slår Aliki fast.

Eh va?

Ungefär samtidigt visar Fi:s partikongress att delar av den feministiska rörelsen numera också verkar göra allt vad de kan för att efterhärma den mest enkelspåriga definition av en populist som en borgerlig ledarskribent skulle kunna komma på. Två profilerade medlemmar har valt att lämna Feministiskt initiativ efter en konflikt om stadgar och partianställdas möjlighet att vara ombud och på så vis påverka partiets politik. Devrim Mavi, som var med och grundade partiet, beskriver i en öppen post på Facebook hur den bakomliggande diskussionen fördes:

”I ett tal som hölls från presidiet sades: ’folket ska bestämma!’. Vi [partianställda] beskrevs i termer av att vara en elit med kunskapsövertag och därför ett direkt hot mot den interna demokratin genom vår närvaro. Jag har aldrig hört sådant förakt för rättigheter och kunskap i ett feministiskt sammanhang tidigare … Sådant som jag trodde hörde hemma i reaktionära sammanhang fick jag uppleva i mitt feministiska, antirasistiska parti.”

Båda dessa exempel väcker olust i sitt nonchalanta förhållningssätt till fakta och kunskap, sina löjeväckande klichébilder om ”folket” och misstänkliggörandet av en förment gynnad “elit” ur medelklassen vars makt är marginell. Att delar av vänstern kommer från medelklassen borde för övrigt framför allt vara ett problem för högern.

Att delar av vänstern kommer från medelklassen borde för övrigt framför allt vara ett problem för högern.

Det som attackeras med ignorans måste försvaras med kunskap. Annars undergräver man inte bara sitt eget anspråk på att bli tagen på allvar, utan också sina möjligheter att faktiskt förstå vad man vill och har rätt att vilja. För att inte tala om hur man ska uppnå det.