Kommentar/ Elaine Cassel
Glöm vad medierna berättat om hur tre beslut i Högsta Domstolen testat George W Bushs makt. Presidenten vann snarare än förlorade.
Besluten är, sammantagna, mer intressanta för vad de inte gjorde snarare än vad de gjorde. Deras betydelse för framtiden, särskilt om Bush återväljs, kan inte underskattas.
Fall 1: Rumsfeld vs Padilla.
Till att börja med, duckade HD för det viktigaste fallet – José Padillas. Han greps för två år sedan, utpekad som kronvittne i en, enligt regeringen, plan för att spränga en ”smutsig bomb”. Justitieminister John Ashcroft höll presskonferens för att tillkännage Padillas fängslande och berättade om vilken farlig man denne var.
Men, givetvis: Om de hade haft bevis om bombplanerna, borde han ha fått se anklagelserna, blivit åtalad och dömd. Men han åtalades aldrig.
För några veckor sedan skickade Ashcroft ut en av sina högsta chefer för att åter peka ut Padilla som mycket farlig. Nu heter det att han ”erkänt” planer på att spränga upp bostadsskyskrapor.
Men. Ändå åtalas han inte.
Regeringens skäl är helt fantastiskt: eftersom de under upprepade förhör förvägrade honom rätten till en advokat (och kanske också torterade honom) blir hans erkännande juridiskt värdelöst och kan inte användas i rätten. Kontenta: eftersom vi förvägrade honom rätten till advokat kan han inte åtalas, men vi kan hålla honom för alltid utan anklagelser, eftersom han är så farlig.
Så, vad hade Högsta domstolen att säga om detta? Med fem röster mot fyra: ingenting. Padillas, av HD utsedda, ombud Donna Newman hade lämnat in en överklagan mot att hennes klient anhållits utan anklagelse – men enligt HD vänt sig till fel rättsinstans.
Hon hade stämt försvarsminister Donald Rumsfeld, på vars order Padilla utnämnts till ”enemy combatant”, i New York, det ställe dit han först fördes och där hon utsågs till ombud.
Men efter att Newman utsetts hade, utan att hon fått veta det, regeringen flyttat Padilla till en brigg utanför South Carolina.
Enligt regeringen skulle hon alltså ha stämt fångskeppets chef, inte Rumsfeld. (Som om fängelsechefen inte skulle ansvara inför Rumsfeld när en så kallad ”olagligt stridande” finns i ens ansvarsområde).
Padillas petition avslogs således i sin helhet. Han måste alltså börja om från början, och stämma fängelsechefen. Minns då att när en ny överklagan lämnas in, är det bara för regeringen att flytta honom igen. Och igen.
HD valde att inte ta något beslut i detta det viktigaste av dessa tre fall. Därigenom godtar Högsta domstolen till fullo att han hålls utan anklagelser och utan ombud – Newman är nu ute ur målet, efter avslaget – för år framöver, och att regeringen inte ställs till svars för det fortsatta kvarhållandet.
George W Bush – medborgerliga rättigheter 1-0.
Fall 2: Hamdi vs Rumsfeld.
Vid ytligt påseende, vilket är allt som kvällsnyheterna erbjuder dig, kunde HD:s utslag i fallet Yaser Hamdi tyckas vara en seger för friheten. Även Hamdis offentliga ombud, Frank Dunham, har sagt att de ”vann stort”.
Jag håller inte med.
Kongressen gav, när man röstade för kriget i Afghanistan, presidenten rätten att gripa vem som helst som stred för al Qaida eller talibanerna. Det var i Afghanistan som Hamdi uppges ha gripits. Och så länge USA fortsätter strida i Afghanistan (vilket verkar bli för alltid) kan Hamdi hållas gripen utan att ha blivit anklagad för något brott.
Men han kan få advokat – en advokat som lyder under särskilda instruktioner från Ashcroft och Rumsfeld, en advokat vars samtal med sin klient kan begränsas eller övervakas om Ashcroft och Rumsfeld finner det lämpligt – och han kan lämna in ansökan om att ogiltigförklara hans gripande och få se bevisen.
Men då har bevisbördan blivit omvänd. Regeringen kan lägga fram en skriftlig inlaga, och Hamdi får då försöka överbevisa dem om att de har fel.
Men det kan visa sig vara svårt. Inte minst eftersom Hamdi suttit inspärrad i över två år, inte haft några kontakter med omvärlden, och kommer att ha en närmast omöjlig uppgift när han ska försöka få tag på vittnen som kan motbevisa uppgifterna om att han skulle ha stridit med talibanerna eller al Qaida, mot USA.
Och även om han faktiskt visste vilka vittnen han kunde kalla, blir det svårt att få dem instämda i rätten. Federal polis finns liksom inte på plats i Afghanistan för att hämta dem.
Två domare i HD, Scalia och Stevens, avvek från majoriteten och instämde i kravet på att han antingen ska åtalas för brott – Scalia föreslog förräderi – eller att kongressen helt enkelt ska upphäva principen om Habeas Corpus [syftar på 1679 års Habeas Corpus-akt, som stadgar att ingen får sitta gripen mer än ett dygn utan domstolsbeslut. Övers anm]. Men skapa inte en situation där vi låter Hamdi få en advokat och lämna in sina petitioner – men där han ska bevisa sin ”oskuld”.
George W Bush – medborgerliga rättigheter 2-0.
Fall 3: Rasul och fångarna på Guantanamo.
Nu har det beslutats om stackarna i Guantanamo, som är på sitt tredje år där, och tvingats utstå alla former av psykisk tortyr, mentala och sexuella övergrepp. Med sex röster mot tre beslutade nu Högsta Domstolen att de har rätt att lämna in en ansökan med krav på att bevis ska presenteras.
Och? Domstolen sade samtidigt inget om vad rätten ska göra med deras petitioner. Låt dem skicka in sina papper och släng sedan ut dem, ungefär.
HD är knappast, även om de ville vara en servilt rätt, så dumma att de också skulle köpa regeringens argumentation om att USA saknar jurisdiktion över Guantanamo. Så resultatet var väntat: HD konstaterar att jurisdiktionen inte följer fången utan fångvaktaren, alltså Rumsfeld.
Men vilken rättsinstans som ska avgöra, är en öppen – och tydligen, som i Padillas fall, en stor – fråga. Rumsfeld och Pentagon finns i Arlington, Virginia vilket borde bli den logiska instansen.
Jag tror att Guantanamofångarna kommer möta samma öde som de flesta illegala invandrare möter, då de söker överklaga beslut om avvisning. En summarisk process – läs upp deras petition, en snabb förhandling för att möta lagens minimikrav, och klubban slås. Invandraren eskorteras till en flygplats och skickas till vilket land som tar emot.
Det kan antas att Guantanamofångarna kommer att möta samma svårigheter som Hamdi i att bevisa sin oskuld. De måste bevisa att de inte stridit, eller tänkt strida, mot USA. De måste hitta vittnen som ger dem alibi, och i så fall kunna stämma in dem i rätten. Tror du att regeringen kommer att ge visum, eller betala deras kostnader?
Visst.
George W Bush – medborgerliga rättigheter 3-0.
Ett annat synsätt. Den som analyserar fallen och placerar dem i kontexten ”kriget mot terrorn”, drar en rakt motsatt slutsats mot mainstreammedierna.
I dessa tre fall tog HD mest något symboliskt steg för att inte helt avskaffa sitt eget ansvar eller konstitutionen.
Men samtidigt lämnades åtskilligt spelrum till dagens despotiske president, och hans efterföljare, att på ren nyck kunna fängsla amerikaner, koka ihop en historia om ”stridande”, och nåde dig om du försöker bevisa din oskuld.
(Hoppas du på att Kerry ska bry sig om medborgarrätten? Tror du inte han skulle vilja ha samma makt som Bush utövar?)
Det fanns ingen ”oskyldig tills motsatsen är bevisad” i fallet Hamdi. Det erbjuds en strimma av nåd för Guantanamofångarna: du kan lämna in dina papper, men säg åt din familj att låta hoppet fara.
Game, set och match till Bush.
Elaine Cassel är jurist och juridiklärare i Virginia, engagerad i Civil Liberties Watch, en medborgarrättsgrupp som följer hur Bushregimen nedmonterar USA:s konstitution.
Texten är tidigare publicerad på webbsidan Counterpunch.
Översättning: Mattias Håkansson.
