Jag har drabbats av en tvångstanke, den ger mig ingen ro. Varje gång jag hanterar en mjölktetra, vilket är många gånger dagligen, får jag bilden av arvingen till Rausingimperiet, som irrar runt i femtiorummaren i London, med sin för länge sedan döda hustru i en säng någonstans, oklart var.
Nu har arvingen köpt sig ett nytt hus berättar Guardian, av en annan miljardär, den ryske oligarken Roman Abramovitj. (Honom skiter jag nog i, ryssarna måste ordna upp i sitt gangsterträsk. Vi har vårt.)
Jag minns när jag var student i Lund, i slutet av åttiotalet. Resurs- och miljöfrågorna började oroa på allvar, och en konsumföreståndare kom på att man kunde minska sopberget högst avsevärt genom att införa en ”stålkossa” i den stora butiken på Mårtenstorget.
Alla tyckte om den där stålkossan, på kort tid blev den Lunds samtalsämne, en sorts bypump. Barnen fick trycka på knappen, och en liter strilade ner i den inköpta mjölkflaskan. Glömde man sin flaska kunde man köpa en vanlig tetra. Personalen trivdes också med stålkossan. Sopbilarna blev färre, soppåsarna blev mindre.
Rausingimperiets ägare gillade den inte. Han fyllde tidningarna med helsidesannonser föreställande händer som försökte fånga in filmjölk och bearbetade alla sina kontakter bland den skånska politikerklassen, och efter ett halvår var den omtyckta stålkossan borta.
Den kossan i stål, var den nu står, är ett slags installation över intressekampens faktum, och hur hård och blodig kampen – vår överlevnad eller deras pengar – kommer att bli.
Som de flesta miljardärer är rausingarna aktiva också i kulturfältet. Granta heter familjens stora kultursatsning, en brittisk tidskrift och ett förlag med djupa anor ner i förra seklet, som nu också fått svensk utgivning. Senaste numret har förresten temat ”arv”, omslaget pryds av ett stort träd.
Träd är som bekant den resurs av vilken man tillverkar mjölkkartonger.
Jag har inte läst det än, det är säkert ett utmärkt nummer, det ligger i tidningsstället, men varje gång jag ser det kommer jag också att tänka på den där arvingen, i den där femtiorummaren. Han vet nog lika lite som den sopproduktionsanläggning som är vårt senkapitalistiska solnedgångssamhälle, vart han ska.