Medierna hade redan berättat om hur svårt sjuka skickades till arbetsförmedling och socialbyråer. Men när en grupp cancerläkare i början av december 2009 gick till storms mot det nya sjukförsäkringssystemet stod det klart att frågan var på väg att bli politiskt sprängstoff på riktigt. Regeringen tvingades lova förändringar. Oppositionen vädrade morgonluft.
Då hördes en harkling från Malmö Högskola. En 39-årig forskare, som tidigare gjort sig känd som narkotikadebattör, la fram en bok på lilla Arkiv förlag, där han berättade om hur de nya reglerna drivits fram på basis av missförstånd och propaganda.
– Min bok var vältajmad eftersom sjukskrivningsfrågan var het under valåret. Däremot var den feltjamad för att få verkligt genomslag. Inför val gräver partierna ner sig i sina skyttegravar. Då finns inget utrymme för kompromisser, säger Björn Johnson.
Det riktigt svidande i Johnsons bok är inte hans beskrivning av hur borgerliga opinionsbildare, med Svenskt näringsliv i spetsen, lyckades knäcka arbetarrörelsens idéer om att det var ett hårdare arbetsklimat som drev fram sjukskrivningarna. Utan att det strängt talat inte fanns någon sjukskrivningsepidemi. De exploderande kostnaderna i slutet av 1990-talet berodde inte på att så hemskt många fler blev sjuka, utan på att de långa sjukskrivningarna blev längre. Folk kom inte tillbaka i arbete. Antagligen, det är Johnsons tes som han lånat från sociologen Tor Larsson, för att rehabiliteringssystemen på arbetsplatserna kollapsat. Tidigare hade myndigheter, fack och arbetsgivare kommit överens om specialjobb åt de svåra fallen. Det var ett arbetsliv som hade plats för fler.
Egentligen är det inte sjukskrivningsfrågan i sig själv som är temat. Den är bara ett exempel på hur det går till när samhällsproblem formuleras, eller omformuleras. Johnson hade efter forskarstudier i Lund hamnat på Arbetslivsinstitutet, ALI. Hans teoretiska intresse gällde just kampen om problemformuleringsprivilegiet, men för att passa på ALI behövde han ett exempel som hade med arbetsmarknaden att göra. Sjukfrågan var gjuten.
Det kan låta konstigt, men det vi uppfattar som problem behöver inte ha så mycket med verkligheten att göra. Terrorism är till exempel ett hett politiskt problem. Trafikdöden är det inte – trots att långt fler dör än i terrordåd. Bidragsfuskarna äter oss ur boet. Men skattefusket är ingen större fara – trots att det kostar mångfalt mer än fusket.
– Eller ta narkotikan Om man bara pratar om droger, så är ju alkoholen ett mycket allvarligare problem än narkotika. Men narkotika används som ett slags syndabock för att uppbåda en moralisk panik, och för att skyla över andra problem. Narkotikan är en ”god fiende”. Ingen försvarar narkotika, den är inte kopplad till några starka legitima industriella intressen, som till exempel alkohol eller tobak.
Ibland finns det överhuvudtaget inget verkligt problem.
– Paradexemplet är häxprocesserna på 1600-talet. Ett modernt skulle kunna vara larmen om pedofiler på dagis under 1980-talet, som ledde till att män nästan inte kunde jobba på dagis alls – trots att det av allt att döma inte fanns något verkligt problem att tala om.
Det är ingen tvekan om att kampen om problemformuleringen är avsiktlig, säger Johnson. Mottagandet av hans egen bok är en illustration till det. Medan socialdemokratisk press liksom medicinsk fackpress lyft fram den, så har de stora tidningar, Expressen och Dagens Nyheter, som bidrog till att etablera fuskdebatten, inte skrivit om den.
– De som har ett politiskt intresse i att inte lyfta fram boken låter bli.
Mer generellt gäller att alla politiska aktörer vill få fram de frågor och beskrivningar som de tror gynnar dem. Sverigedemokraterna vill prata invandring, Miljöpartiet miljö, socialdemokratin välfärd och jobb.
Alla medel verkar vara tillåtna, också lögner och halvsanningar. Skolminister Jan Björklunds lögner om oordningen i skolan krossades av Sveriges radio. FUT-utredningens uppblåsta uppskattningar av hur stor fusket i socialförsäkringssystemet har avslöjats gång på gång. Men sådana avslöjanden verkar inte spela någon roll.
– Det ligger i mediernas funktion. Man vill visa upp olika ståndpunkter, låta alla komma till tals, även om det finns en uppenbar ståndpunkt. Ta klimatdebatten, där i stort sett alla klimatforskare stödjer idén om global uppvärmning. Men det finns ju såklart några få som säger emot. Och i medierna får de betydligt mer uppmärksamhet än vad de förtjänar.
Men de som producerar ren propaganda måste väl inse att den kommer att krossas. Eller tänker de bara kallt att ”är det sagt så är det sagt, då sätter det sig”?
– Det handlar inte om den enskilda undersökningen, utan om att lansera en bild man vill sprida. Det blir en massa brandkårsutryckningar som journalister och forskare måste göra för att motsäga all skit som produceras av tankesmedjor och intresseorganisationer. Men ändå sätter sig den där bilden. Det är sjukförsäkringsproblematiken en väldigt tydlig illustration av. Alla de enskilda undersökningar som las fram kring 2002, där man försökte ge bilden av svenska folket som fuskare, upplöses i rök om man granskar dem. Men icke desto mindre bidrog de till att etablera den bilden.
Men varför tiger forskarna så ofta när uppenbara felaktigheter förs fram?
– Inom mitt gamla ämne statsvetenskap betraktas forskare som ger sig in i debatten ofta med misstänksamhet. De antas ha en politisk agenda. Att vara i media ger låg status.
Johnsons egen politiska organisering består i att han en gång i tioårsåldern gick på ett möte med den socialdemokratiska barnorganisationen Unga örnar.
Han tror att manipulationer blivit vanligare i takt med att medierna blivit viktigare för politiken. Han pekar på hur man förr hade långa beslutsprocesser med mångåriga breda utredningar, där alla berörda parter ingick. När utredningen väl var klar, så var frågan redan i praktiken avgjord. Då spelade det mindre roll vad medierna skrev.
– Men idag är det snabba utredningar, det är viktigt vad de säger. Då blir mediernas roll också viktigare. De kan stjälpa ett förslag.
Björn Johnson inte bara forskar, undervisar och skriver böcker. Han bloggar också mellan varven. Häromveckan skrev han om hur regeringen beslutat att låta granska Brottsförebyggande rådet – en myndighet som ofta sagt emot när borgerliga partier försökt hävda att brottsligheten ökar och att hårdare tag behövs. Han såg ”granskningen” som en varning till Brå, och nämnde andra myndigheter, som Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten, som regeringen helt sonika lagt ner.
Lägg till det AMS, de ändrade reglerna för biståndsorganisationerna, angreppen på a-kassan, försöket att snöpa kulturtidskrifterna. Det ser ut som en väldigt aktiv intressekamp, där man angriper vad man ser som motståndarens institutioner?
– Jag är inte så säker, när det gäller Arbetslivsinstitutet eller Djurskyddsmyndigheten. Däremot är a-kassan ett tydligt exempel. Vill man sabba för facket, så ska man försämra a-kassan, så att folk går ur, eftersom det finns en så stark koppling mellan medlemskap i a-kassan och i facket.
– Att man inte sett de förändringarna som ett medvetet attentat mot fackföreningsrörelsen förvånar mig.
Är det inte vad Reinfeldt och hans nya moderater insåg: att de inte kan ta öppen strid med facket. Och därför accepterar man numera kollektivavtal, lagen om anställningsskydd och så vidare. Men inom den ramen vill man försvaga arbetarrörelsen.
– Det kan man göra väldigt effektivt. Socialförsäkringssystemet är en viktig pusselbit i det socialdemokratiska maktbygget. Om man försvagar de här institutionerna som man nu gjort – och som socialdemokraterna själva gjort – då försvagar man socialdemokratin. Det låter lite konspiratoriskt, men jag är inte övertygad om att det inte är medvetet. I a-kassans fall tror jag absolut att det är medvetet, och vad gäller sjukförsäkringen så vete fasen.
– Min gamle professor Lennart Lundquist brukade lite skämtsamt säga att politik styrs av elakhet eller dumhet eller både och. Ser man på sjukförsäkringen så trodde jag förut att de var dumma, men nu måste man dra slutsatsen att så dumma kan de inte vara, det måste vara elakhet, säger Björn Johnson.
