Kwamena Turkson och jag möts på ett café på Drottninggatan i Stockholm. Min tanke är att vi ska prata om en av Sveriges finaste boxningskarriärer och den uppmärksamhet Kwamena har fått för sitt integrationsfrämjande arbete i boxningsklubben Rinkeby International. Och Kwamena är inte nödbedd att svara på frågor, han är tvärtom pratglad och öppenhjärtig, men när jag två timmar senare går igenom anteckningarna ser jag ett mönster i alla hans svar.
När jag frågar hur det kändes att som tjugoåring komma till de olympiska spelen i Atlanta 1996, pratar Kwamena hellre om den kollektiva bedriften av det svenska boxningslandslaget att lyckas kvala in sex boxare till ett OS. Och på frågan om hans tankar om att få ta emot Stockholms stads Nelson Mandela-pris för sina insatser för integration, erkänner han att, ”visst, jag är tävlingsmänniska så jag älskar att få priser” men han pratar mer om alla de runt omkring honom som har jobbat ideellt för klubben. Alla de som enligt Kwamena också borde ha delat priset.
Det är inte det att han är blyg eller tillbakadragen. Tvärtom, han pratar länge och engagerat om saker han brinner för. Och det verkar i första hand inte vara sig själv.
Kwamena Turkson kom till Rinkeby som femåring. Innan dess hade han bott i Schweiz, Ghana och Småland. Det var åttiotal och världens tungviktskung hette Mike Tyson.
– Jag minns att jag såg en bild på honom i tidningen. Det var innan han var världsmästare. Jag kunde inte sluta stirra på den där bilden. Han såg så… tuff ut.
Kwamena testade en rad idrotter, var bra i alla, men valde boxningen. Karriären tog ordentlig fart i tidiga tonåren och genast märktes talangen och målmedvetenheten. 1993 gick han till final i Junior-EM och snart hade han en given plats i landslaget. En bronsmedalj från Senior-EM 1996 garanterade honom en biljett till OS samma år. Planen var att vinna guld och sedan bli proffs.
Han vann första matchen men förlorade andra omgången mot den regerande OS-mästaren, kubanen Felix Savon.
– På ett sätt var det nästan skönt att bli utslagen. Hajpen runt OS tog slut. Jag hade levt med det så länge. Nu släppte all press.
Kwamena åkte hem, övervägde proffsanbuden men bestämde sig för att satsa på ett OS till. Han deltog i Svenska Olympiska Kommitténs toppsatsning inför OS i Sidney och reste till Kuba fem gånger de närmaste åren för att träna.
– Första gången ordnade jag resan själv. När jag kom dit och skulle möta upp det kubanska landslaget var de på läger i Mexiko. Skit samma, tänkte jag, och åkte istället med Svensk-kubanska föreningen på Världsungdomsfestivalen i Havanna.
Att komma till Kuba var en dröm han hade haft sedan barnsben och det som slog honom när han kom dit var mångfalden och de öppna människorna.
– De har en öppen patriotism, inte fientlig på något sätt. Det är ett mångkulturellt land. Jag tror att folk är tacksamma för det.
Kwamena återkommer ofta till begreppen mångfald och mångkultur. Hur viktig den är för Sverige och hur viktig den har varit för honom. Han säger att han har lärt sig otroligt mycket av att växa upp i Rinkeby där nästan nittio procent av invånarna har utländskt påbrå. När han under boxningskarriären besökte andra länder kände han ofta igen sig i deras kultur eftersom han hade kompisar som kom därifrån. Kuba, som är ett hopkok av flera världsdelars kultur och historia, påminde om barndomskvarteren.
Men redan under OS i Atlanta visade det sig att Kwamena var märkt av Kuba. När han äntrade OS-ringen utbrast tevesportens utsände:
– Se, han har till och med en kubansk boxare tatuerad på armen.
Tatueringen föreställer Che Guevara och kommentaren blev snart en klassisk blunder i sportvärlden. Kwamena ler idag åt anekdoten och förklarar istället sin inställning till Che.
– Han var inte felfri på något sätt, men han var en inspirerande person. Vilken kämpaglöd!
Kwamena Turksons träningsläger på Kuba gav resultat. Han utvecklades enormt, både som boxare och människa. Under en tid rankades han som världens fjärde bästa tungviktare. Men lagom till OS i Sydney skadade han axeln och missade kvalen. På kort tid opererades han fem gånger, men skadan kom hela tiden igen. Gradvis förstod han att boxningskarriären närmade sig sitt slut.
Medan han läppjar på sitt te beskriver han en jobbig period i sitt liv. Att tvingas inse att man måste sluta med det man älskar och det man är bra på. Det man anpassat sitt liv efter. Sommaren 2003 satte han definitivt punkt för en fortsatt boxningskarriär.
– Plötsligt bestämde jag mig bara, berättar han. Det blev en Atlanta-effekt, när det väl var klart kändes det otroligt skönt. Någonting lyftes från mina axlar.
Kwamena började jobba på Fryshusets projekt Lugna gatan. Att jobba med ungdomar gav mersmak och när han såg hur hans gamla boxningsklubb var nedläggningshotad kändes lösningen självklar. Kwamena gick in som tränare och ordförande i Rinkeby International. Med pengar från Arvsfonden anställdes han på heltid. Kwamena ville inte enbart bevara klubben, utan stärka och utveckla den. Redan från början fanns långsiktiga visioner om hur han ville att den skulle fungera. Med boxningsträning som grund skulle man nå ungdomar som annars riskerar att hamna snett. Parallellt med träningen skulle klubben ordna sociala aktiviteter, kurser och resor.
– Det var mycket jobb men motivationen fanns där, och motivation föder tålamod, säger Kwamena medan han i allt snabbare fart berättar om hur klubben tog form och växte.
De gamla nedslitna lokalerna rustades upp. Snart hade klubben nästan tvåhundra medlemmar och styrelsen bildade kommittéer där ungdomarna själva skulle vara med och bestämma. Man var noga med att många tjejer skulle sitta på ledande positioner för att ändra synen på boxning som en klassisk grabbsport.
Vid sidan av träningen ordnades föreläsningar av poliser, fängelsevakter och före detta kriminella. På somrarna åkte klubben och vandrade i de svenska fjällen.
– Om man bor i ett land ska man väl lära känna landet, menar Kwamena, det är ganska grundläggande tycker jag.
I våras åkte klubben till London och blandade boxningsträning med turistattraktioner och sightseeing. Många av ungdomarna hade tidigare knappt varit utanför Stockholm.
När Kwamena jämför dagens Rinkeby med hur det var för tjugo år sedan ser han tydliga tendenser på att klyftorna har ökat. Segregationen har inte blivit mindre, utan större. Antalet infödda svenskar i Rinkeby har minskat och dessutom har grupperingarna inom Rinkeby blivit större. Det har uppstått en segregation i segregationen. Han är rädd för utvecklingen. Rinkeby isoleras allt mer och avståndet mellan ”vi” och ”dem” tycks hela tiden öka. De enda som tjänar på det är Sverigedemokraterna, menar Kwamena och kallar SD för vargar i fårakläder.
Idrotten och politiken flyter hela tiden samman under vårt samtal. Han uttalar sig engagerat, men ödmjukt, om politiska problem. Han har många åsikter men säger sig vara glad att han inte är politiker.
– Först och främst är jag kristen, säger Kwamena och berättar att han som barn hade en kristen tro men att den med åren gick förlorad. Genom en barndomsvän hittade han tillbaka under sommaren 2008, vände om och lät döpa sig.
– Min kristna tro inspirerar mig att tänka politiskt, förklarar han och återkommer till behovet att minska klyftorna i samhället och avstånden mellan människor. Han är övertygad om att idrott är ett sätt att göra det på.
– Boxning är speciellt, påpekar Kwamena, först slår man varandra sönder och samman, men sedan förbrödras man och blir vänner. Boxningen har lärt mig så mycket. Disciplin, respekt, jag har fått resa och sett andra länder. Det jag har lärt mig i boxningen kan jag applicera på allt.
2007 fick Kwamena Turkson Stockholms stads integrationspris på 50 000 kronor. Han är stolt över priset men ser det först och främst som ett kvitto på att han och de andra i Rinkeby International tänkte och gjorde rätt.
Det var ett pris vi alla var förtjänta av och jag hoppas att det kan inspirera andra att fortsätta kämpa.
Efter att hans anställning tog slut i somras, har han jobbat ideellt som tränare samtidigt som han börjat studera på Gymnastik- och idrottshögskolan.
Efter en boxningskarriär inom den yttersta världseliten och en prisad tid som ungdomsledare, står nu Kwamena inför sin största utmaning någonsin.
– Min fru och jag väntar tvillingar. Pappa var 29 år när jag föddes. Själv är jag 34. Gud såg väl att jag låg efter, därför gav han mig två stycken på samma gång.
Fotnot: Sedan artikeln skrevs har Kwamena Turkson blivit lycklig pappa till två pojkar.
