Alexander Mørk-Eidem är klädd i jeans och fleecetröja. Ett vitt skimmer har lagt sig över Sergels torg. Vi huttrar.

Alexander visar in till Stadsteaterns labyrintiska korridorer. Fem dörrar passeras innan vi slår oss ned i det bokade mötesrummet.

I Män som väver har Lennart, Andreas och Hampus – döpta efter skådespelarna med samma namn: Jähkel, Kundler och Hallberg – funnit sin plats på jorden vid en stor vävstol. På affischen ser man dem ligga nakna över en fårskinnspäls.

De tre männen försöker göra gott: de delar med sig av sina innersta känslor och tankar med varandra, och upprättar regler för att leva tillsammans. Inte för att det hjälper dem.

Halvvägs in i första akten, som jag fått läsa, bekänner Hampus att han vill lämna trion. Andreas konfronterar honom och allt rasar:

”Det här är min grej. Min grej. Jag vill möta dig i knytnävskamp.”

Under ytan gror någonting som inte kan överbryggas med ord.

Jag kommer aldrig göra slut med dem, aldrig gräla med dem, men det kan hända att jag aldrig skulle höra av mig igen.

Om några dagar börjar repetitionerna inför premiären på Kulturhuset stadsteatern den 29 januari, men Alexander verkar opåverkad. Ett norskt storkukslugn? Han lutar sig tillbaka.

– Pjäsen handlar kanske inte så mycket om manlighet längre, utan om vad som händer med en relation när en part säger: ”Jag vill inte att vi ska vara ihop längre.” Går det att leva ihop efter det? Det är kul, för män är inte så bra på relationer när reglerna faller samman. I värsta fall slutar det med att man tar livet av sin partner och sedan sig själv. Det är ovanligt, men det är sällan kvinnor gör det.

Vad gör kvinnor i stället?

– Jag vet inte, men som man kan det ibland kännas som om allt är skit. Att det är lika bra att vi dör. Jag har haft den tanken själv. Bara att det är en möjlig lösning på problemen känns manligt.

Det låter hårt, men Alexander säger det med glimten i ögat. Teater vore tråkigt utan våld. Ett drama där fakta och logik trumfar kallas för debatt.

Vi ska prata om manlig vänskap, vilket visar sig snårigt för två metrosexuella män i Stockholm, välanpassade nog för att inte tänka på vår egen manlighet så ofta.

Är inte självmord en ganska feg utväg?

– Jättefeg! Men på ett sätt också jättemodig. I pjäsen försöker männen verkligen hålla liv i relationen med varandra. De skapar regler, som ”grej of the day” eller ”vi pratar inte om tiden innan”, och tydliggör och försöker reglera samlivet. Om det hade funnits en kvinna med i bilden, då hade männens våld eller hot om våld gjort allt väldigt ensidigt.

Den här poängen återkommer feminister till ofta, bland annat skribenten Andrea Dworkin: mäns makt över kvinnor bygger inte på psykologi eller språk, utan på att de är starkare. I slutändan kan vi alltid överrumpla andra. Enligt Alexander har det en baksida: en man är automatiskt misstänkt.

– Det går inte att ta en man på allvar. Även om han skulle säga några smarta saker så diskvalificeras argumenten så fort han drar fram knytnävarna. Men när det som i pjäsen är tre män i ett konstigt förhållande, då kanske man kan lyssna på dem och se dem lite annorlunda. Det finns inga tydliga offer i situationen.

Alexander Mørk-Eidem är norsk, men förutom några korta utflykter till Dramaten och Det Kongelige Teater har han haft Stadsteatern som hemvist sedan 2003. Tidigare har han satt upp litterära klassiker och flyttat dem i tid och rum, som när han placerade Djungelboken på Sergels torg.

Män som väver är hans första pjäs som bygger på eget originalmaterial. Den självbiografiska frågan blir närmast oundviklig.

Tänkte du på dina egna manliga relationer under skrivandet?

– Jag försökte, men jag har liksom inga sådana. Alltså inga djupa relationer.

Måste manlig vänskap vara ytlig?

– Kanske är det både problemet och tillgången med manlig vänskap. Det finns något fint i den där ytligheten också. Jag kan sitta och prata trevligt om allt möjligt med mina manliga vänner. Jag kommer aldrig göra slut med dem, aldrig gräla med dem, men det kan hända att jag aldrig skulle höra av mig igen. Jag tror inte att ett förhållande till en vän kan förstöra mitt liv, och det är en bra sak.

Han berättar att han har blivit bättre på relationer med åren, men att han inte har en nära vän han känt hela livet, eller någon att ringa och prata med om hur han mår. I stället kretsar relationerna ofta kring aktiviteter med tävlingsmoment, som tennis eller bandy.

Det där känner jag själv igen. Sedan 2023 har jag något som kan kallas för ett killgäng. Vi är alla nästan 30, har studerat humaniora och gör en liten tidskrift tillsammans. Men sedan en flyttade till Helsingfors för att doktorera är det våra respektive som ser till att vi också träffas.

När jag berättar historien lyser Alexander upp.

– Ni får skicka ett klipp till honom där ni är knäppa. Ropa ”Fuck Finland!”, det skulle nog uppskattas.

Men att ringa och bekänna att vi skulle sakna honom? Tveksamt. Till skillnad från äldre generationer skyr vi visserligen inte känslor. Ändå är det inte helt friktionsfritt att uttrycka dem alltför direkt – i stället angrips de bäst teoretiskt, som sociala fenomen som kan dissekeras och förklaras. Min ena kompis flickvän kallar det autism.

– Som liten var jag alltid medveten om att jag kunde bli nedslagen. Man förhöll sig till det. Det går inte att ta bort våldet ur ekvationen. Nyhögerns aktivklubbar är samtida exempel, även Trump. Vi är störst och starkast. Du kan inte skada mig, men jag kan skada dig.

Som Putin och Ukraina.

– Javisst! Och det smittar av sig på vardagen.

Alexander suckar och tittar ned i bordet, uppriktigt oroad för vad som händer med ett samhälle när gemensamma normer och dialog inte längre räcker. Han berättar om spiralen av blodshämnd – en förkristen hederskultur – i de isländska sagorna. Att vikingarna till slut behövde lägga ned sina svärd och bilda ett ting för att avsluta dödandet. Nu, menar han, är våldet på väg tillbaka.

Vad är det som lockar med våld?

– Några människor är nog bättre på att slåss än prata. I skolan har de tagit bort ämnena för elever som var bra med händerna men inte på matematik. Nu kan du inte längre få ett bra betyg i slöjd eller gymnastik utan att också kunna skriva.

Att unga män skulle radikaliseras av uppsatser låter som en slarvig förklaring, men det handlar om helheten. Folkhälsomyndigheten uppger att skolstress är en viktig orsak till ökningen av psykosomatiska besvär bland ungdomar sedan 90-talet. Unga är medvetna om sina framtidsutsikter. Många av dem har inte en uppenbar plats i samhället, här på byråerna och firmorna kring Sergels torg.

Ingen politiker vet vad de ska göra av dessa män, ändå tävlar de om deras röster. Alexander säger att detta röstfiske har spårat – ett samhälle kan inte bara bekräfta de värsta impulserna.

– Det var skönt när man inte fick säga vissa saker i Sverige. Jag saknar det. Det finns tabun i alla religioner och det är bra, de håller människor i schack. Folk har blivit barn, de vill ha allt godis i dag i stället för att spara hälften till imorgon. Den naturliga solidariteten har försvunnit.

Och så händer det. En och en halv timme senare känns det som att poletten trillar ned: Män som väver handlar inte om manlighet i sig, utan något mer kritiskt, ett mönster som återkommer genom historien.

Finns det hopp för män eller måste vi nå botten innan vi kan sticka svärden i jorden och bilda ett ting?

– Det är som i Bamse. Om du är fruktansvärt stark måste du vara fruktansvärt snäll.