Med Orosdanser, som hade premiär den 8 november på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen, har regissör Ada Berger lyckats med konststycket att förvandla fackprosa till explosiv scenkonst. Ingen risk är för liten för att få det att klia, krypa och rycka i ensemblen, som slungar ut sin ångest i publiken i denna fria tolkning av Roland Paulsens Tänk om: en studie i oro från 2020.

Tänk om jag skulle råka tända på min kompis son? Det skulle ju inte vara bra.

Kärnan i Paulsens bok är att vi inte är ensamma i vår oro: den fixering vid katastrofscenarier och oförmåga att ta sig ur ångestspiraler som kännetecknar diagnoser som OCD och depression kan inte förklaras rent medicinskt och psykologiskt, utan måste förstås i sin historiska och sociala kontext. Det är något i vår moderna samhällsform som gör oss oförmögna att leva med de risker som är ett av tillvarons grundvillkor. Därför är det viktigaste botemedlet politiskt, snarare än kliniskt.

Jag skrattar ofta åt Bergers absurda och tonsäkra samtidssatir, ordentligt saltad av Philip Berlins mästerliga och helt enkelt skitroliga koreografi. När Elisabet Carlsson gör en kullerbytta, intar en sensuell pose, fångar publiken med sin döda blick och säger: ”Tänk om jag skulle råka tända på min kompis son? Det skulle ju inte vara bra”, svävar oron lätt som en fjäder bland skrattsalvorna. Men den minimalistiska scenografin har ett fast grepp om allvaret även i de flamsigaste scener: genom svarta öppningar i den vita fasaden kan oron komma och gå som den vill.

Skådespelarnas skuttande, krälande och dansande förkroppsligar en rädsla för det onda som stöter bort allt gott. Individens oförmåga att leva i skräcken för att dö, kärleken som kvävs av oron för uppbrott, ett samhälle som stirrar sig så blint på riskerna att möjligheten till förbättring blir osynlig.

I vad som för mig är pjäsens nyckelscen sitter ensemblen i fosterställning och spånar fram fler och fler sätt att säkra hemmet: lås dörrar, lås skåp – ja, glöm för guds skull inte att låsa kastrullen! En gränslös riskminimering som förstås inte frälser oss från oron.

Ibland kläms dock samtiden in med en sådan övertydlighet att det snarare liknar skrattfiske än pricksäker satir. Den oro som enligt Paulsen är en oförmåga att acceptera ovisshet, sprungen ur den moderna fixeringen vid framtidens formbarhet och individens ansvar, reduceras stundvis till ängsliga Södermalmsföräldrar som döper sina barn till ”Onkel” och ”Fot-Marie” och tvingar dem att gå kurser i maskinskrivning, djupdykning och ”kinesisk advertisement”. Färdigförpackad och lättsmält självdistans.

Det är när relaterbarhetskavalkaden stannar upp en stund, och ger plats åt en enskild, molande oro som vi kan ana ett svar på frågan som föreställningen tar avstamp i: ”Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?” När den till synes absurda rädslan för demens plötsligt blir verklighet, och en förvirrad Elisabet Carlsson överges av den ena efter den andra av sina familjemedlemmar på det dystra boendet, är det nog inte bara jag som känner ögonen svida till.

Ada Berger har bemästrat balansgången mellan samhällskritisk igenkänningshumor och rent trams, och för den som gillade hennes Strömqvist-föreställningar är Orosdanser ännu en fullträff. Ändå kan jag inte släppa känslan av att regissören behandlar tematiken på ett vis som påminner om hur de överbeskyddande föräldrarna på scen behandlar sina barn. För att avstyra alla risker som kommer med att låta den stå på egna ben och gå sin egen väg, håller hon kvar den i sin trygga famn. Klanderfritt och roligt, men modigare hade varit att skala bort några säkra kort och stanna längre i orons mörker.