Det är kroppen och rösten som fulländar saknaden efter en död mamma. Men enbart med text förloras dikternas inneboende musikalitet.
Hur kan man skriva det obegripliga, att en älskad aldrig kommer åter, och leva med att minnet sviker? Det är några av livets och litteraturens största och kanske mest banala frågor. Banala eftersom svaret är enkelt: man kan inte. Ändå gör Samma, mamma just det. I Hanna Rajs sjätte bok, som handlar om en mamma som dött i sjukdom, är minnesarbete och sörjande sammanvävt.
Lyckligtvis har Hanna Rajs (född 1991) aldrig skrämts av klichéer. Sedan den kritikerhyllade diktdebuten Armarna (2018) har hon hyllats för sina chosefria skildringar av ungdomens hjärta och svärta. Få andra samtida svenska poeter har sedan debuten etablerat en så karaktäristisk röst, i skriven som uppläst form. Rajs språk är direkt, vardagligt och skrivet på en rimmad vers som drar tankarna till besvärjelser. Eller en kaddish, en bön för sörjande:
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
dina gula blommor fönstret dina
handkräm från oliva dina
fötter böjda som i lida
dina stela torra läppar dina
tunna blåmärkta ben lila
Att jag under året har hört Rajs läsa delar ur Samma, mamma på olika scener runt om i landet har gjort det svårt, om inte omöjligt, att skilja text från uppläsning. Det är en fördel för de upplästa dikterna, som verkligen lyfter av att förkroppsligas av poeten, men kastar tyvärr en skugga över övriga dikter. Dikterna står för sig själva som text, snarare är det som att diktens udd – en musikalitet som enbart ord inte förmår överföra – mattas av utan uppläsningen. För första gången känner jag ett konstrelaterat behov av en ljudbok.
Rajs har även tidigare skrivit autofiktivt om sorgen när en älskad dör. I romandebuten Cristinaboken är förlusten av en närstående vän i centrum. Både där och i Samma, mamma är kärleken bärande i gestaltningen av sorg. Detta befästs redan i diktsamlingens preludium som visar ett meddelande från ”Mami”. Hon skickar hjärtan och så översvallande kärleksbetygelser till sin dotter att jag initialt måste stänga diktsamlingen. Jag blir omskakad på sättet man blir när något påminner en om allas, också ens älskades, dödlighet.
Efterföljande 15 namngivna dikter befinner sig i ett akut tillstånd av sorg. Utan att väja för det som gör ont rör sig Rajs sömlöst i förlustens känslolandskap – från förtvivlan och ånger, kärlek och beundran, till depression och desperation. Med öm blick porträtteras den döda mamman utan att skönmålas.
I ”Det här var vad du sa” minns diktjaget när mamman fick veta att hon är queer:
jag önskar att jag minns det fel
men jag minns vad du sa
du valde dina ord väl
skulle aldrig säga fas
men du tyckte att jag var för ung
det var vad du sa
det här var vad du sa
det här var vad du sa
Dikten blottar ett sår i mor-dotter-relationen som är avgörande för diktsamlingen, eftersom bristen gör mamman mänsklig. Mamman må vara vacker på ett sätt ”som bryter mot naturens alla lagar”, men hon är inte utan fel.
Men den kritiska blicken riktas framför allt mot jaget. Metadikten ”Pris” skärskådar förbehållslöst skrivandets premisser. Den döda ställs mot ett stipendium, sorgen mot några lajks på sociala medier. Trots sitt tunga ämne saknar Samma, mamma varken humor eller ilska, utan inhyser komplexa och motstridiga känslor. Tillsammans med Rajs hypnotiska röst gör det diktsamlingen till en ärlig och drabbande skildring av sorg.
