De senaste 50 åren har stora delar av vänsterns samhällsanalys kretsat kring en enda fråga: vem är det mest synd om? Den som är mest utsatt har också antagits vara mest moralisk och historiskt progressiv, bara genom att ha det sämre. Vad som kommit i skymundan är hur man bygger allianser för att få makt och inflytande. Helt enkelt: Hur man skapar förändring.
För två år sedan skrev jag boken Medelklassen: 200 år i samhällets mitt. En huvudpoäng var att medelklassen, som i decennier framhävts som både privilegierad och moraliskt korrumperad, egentligen består av lönearbetare, med något bättre löner och arbetsvillkor. Den är beroende av sina jobb och av en fungerande välfärd, precis som arbetarklassen. Jag ville poängtera att den gemensamma kampen mellan medelklass och arbetarklass har varit avgörande för det svenska välfärdsbygget och den svenska modellen.
Men i stället för att tänka på hur man skapar en maktbas för förändring har vänstern ofta fokuserat på kulturella skillnader. Vad medelklassen gör på fritiden och vilka töntiga hobbyer de har. Fokuset har legat på hur mycket klasserna skiljer sig ifrån varandra, snarare än vad de har gemensamt.
Och här kommer jag in på det jag vill kritisera. Sociologen Johan Alfonsson har i flera av sina arbeten velat understryka och förstärka skillnaderna i löntagaralliansen. Även han har fallit för frestelsen att ge sig på medelklassens fritidsintressen: i en text i Dagens Nyheter häromåret beskrev han medelklassens fjällvandrande som ett viktigt samhällsproblem.
Som en pendang till min bok om medelklassen kom han häromåret med boken Vad hände med arbetarklassen? Det är välkommet. Vi är överens om det mesta: arbetarklassen har lägre löner, slitsammare arbetsvillkor och har fått mindre av den gemensamma kakan. Den borde lyftas fram mer, och få högre löner och bättre välfärd.
Frågan är bara hur.
En viktig inspirationskälla för att förstå det svenska välfärdssamhället har för mig varit sociologen Walter Korpis maktresursteori. Med utgångspunkt i det svenska fallet visar han hur ett starkt löntagarkollektiv, bestående av arbetare och tjänstemän, har sett till att löntagarna fått en större del av kakan och kapitalägarna en mindre.
Korpi skriver: ”Löntagarnas maktresurser beror främst på i vilken utsträckning de är villiga och kapabla att agera kollektivt, något som främst uttrycks genom organisationer som fackföreningar och arbetarklassbaserade partier.”
Det är alltså solidariteten som ligger till grund för både löner och välfärd.
I en av Korpis mest citerade artiklar, samskriven med Joakim Palme, formulerar han det ännu tydligare: ”Inkluderingen av medelklassen i socialpolitiken är en förutsättning för omfattande omfördelning.”
I stället för att tänka på hur man skapar en maktbas för förändring har vänstern ofta fokuserat på kulturella skillnader.
Många länder har haft en stor och stridbar arbetarklass, men det är i de nordiska länderna man har lyckats förenat den med medelklassen under ett gemensamt löntagarparaply. Som Korpi understryker: ”Politik som inkluderar medelklassen tenderar att minska fattigdomen mer än snävt riktade program för de fattiga.” Medelklassen bidrar med mer än vad den får tillbaka, vilket möjliggör omfördelning till andra grupper. Men det bygger på att medelklassen också känner sig inkluderad i välfärdsstaten och löntagargemenskapen.
Att trycka på olikheterna mellan arbetarklass och medelklass har länge varit högerns paradgren.
Under början av 2000-talet, drevs en politisk kampanj i Storbritannien som riktades till arbetarklassen. Vad man ville betona var hur annorlunda de var mot medelklassen. De tjänade mindre och jobbade hårdare, så varför skulle de betala skatt för medelklassens universitetsstudier? Retoriken slog an. Snart höjdes terminsavgifterna kraftigt på brittiska universitet – och det var arbetarklassens barn som främst slogs ut från den högre utbildningen.
I Sverige vände sig den borgerliga alliansen 2006 till medelklassen. Man betonade arbetslinjen och talade om utanförskap. När man kom till makten togs avdragsrätten bort för fackföreningsavgifter och a-kassan baserades på försäkringsprinciper, vilket gjorde att arbetarklassen fick betala mer eftersom den hade större risk att bli arbetslös. Medelklassen fortsatte att betala lika mycket.
Resultatet var förutsägbart: fackföreningsanslutningen och medlemskap i a-kassan föll kraftigt inom arbetarklassen. Tjänstemännens anslutningsgrad har legat kvar.
När Alfonsson visar att tjänstemännen haft en bättre löneutveckling från 2005 och framåt än arbetarklassen ligger det alltså i linje med maktresursteorin. Medelklassen har fortsatt att vara fackligt ansluten och det har gynnat dess inkomstutveckling.
Politik som inkluderar medelklassen tenderar att minska fattigdomen mer än snävt riktade program för de fattiga.
Den borgerliga alliansen var alltså duktig på att driva isär arbetarklass och medelklass under början av 2000-talet och det ligger ju i deras intresse. Det märkliga är att Alfonsson fortsätter på den linjen. Man kan försöka övertyga arbetarklassen om hur annorlunda den är från medelklassen, och vice versa. Utfallet är detsamma: ökad misstänksamhet och en ovilja att bidra till det gemensamma.
I Alfonssons bok gör han samma misstag som vänstern gjort i decennier: han porträtterar den stora, spretiga medelklassen som en enda privilegierad grupp. I verkligheten rymmer den allt från prekariat med fallande reallöner och låg a-kassa till grupper med stark löneutveckling och ackumulerad rikedom. I en text i Dagens Nyheter försöker han flytta problembilden från den snabbaste ökningen av ekonomisk ojämlikhet i OECD – där Sverige fått en explosionsartad miljardärens klass – till medelklassens löner.
I en intervju om sin bok säger Johan Alfonsson i Dagens ETC: ”Nu är det medelklassen det anses vara mest synd om.”
Här blir problemet tydligt. Det skadliga tankesätt som saboterat för vänsterns möjligheter att få makt i decennier, som även är poängen i hans bok Vad hände med arbetarklassen: att det handlar om vem det är mest synd om.
Läs mer
Korpis poäng är den motsatta. Att solidariteten i löntagarkollektivet har varit avgörande för Sveriges välfärd och löneutveckling. Att vi var villiga att betala för varandra, tillsammans som löntagare.
Det handlar inte om vem som är mest underdog. Det handlar om hur man bygger en maktbas, hur man skapar god löneutveckling och en stabil välfärd för alla som lever av sin lön. Vilket är den stora majoriteten av befolkningen.
Vi har gjort det förut. Vi kan göra det igen.
Men då krävs att man ser de gemensamma intressen som förenar alla löntagare och förstår att den välfärd som vi alla någon gång i livet måste luta oss mot, bygger på gemensam kamp.
