Stoppa pressarna! Några illuminati och ett gäng renrakade finans-brorsor är i slagsmål om en mystisk konstnär som ska ha uppfunnit den abstrakta konsten. I potten ligger några miljoner hit och dit, rättigheter att sälja NFT:er (nej, jag kommer inte heller ihåg vad det var för något) och lyxiga mattor knutna under oklara omständigheter i Indien. Men framför allt utlovas inträde till en extremt nischad och hednisk kult: Hilma af Klint-religionen. Sensationseffekt: 3 av 10.
Erkänn, även du har bläddrat förbi Dagens Nyheters gräv om den antroposofiska konstnären vars enorma dukar gjort flera ärevarv runt jorden och förutom ändlösa tramsprylar även inspirerat till en rad mediokra romaner, en immersiv totalupplevelsemiljö och åtminstone en kalkonfilm.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Så vad är det de bråkar om? Hilma af Klint (1866–1944) var en excentrisk men välartad kvinna ur borgarklassen med svaghet för sin tids progressiva tänkare. Naturvetenskapen var ett relativt nytt fält och det evidensbaserade mixades gärna med andlighet när kristendomen inte räckte till för att förklara modernitetens existens. Även Strindberg experimenterade med elektricitet i hopp om att få kontakt med ”något”. af Klint valde antroposofin och Rudolf Steiners idéer om människans relation till kosmos och det var de visionerna som visualiserades på hennes dukar. Men när hon förstod att kvinnor med stora idéer idiotförklarades i offentligheten tog hon beslutet att begrava sin konst med meddelandet till de efterlevande att de inte fick packa upp hennes målningarna förrän 20 år efter hennes död.
Sedan kom sextiotalet och på Moderna museet var Pontus Hultén chef. En representant från familjen med en portfölj fylld med diabilder fick audiens, varpå Hultén ska ha gett af Klints konstnärskap tio minuter, innan han visade ut släktingen med omdömet ”värdelöst hokus pokus”. Poff. Så gick det till när en av de djärvaste och mest visionära modernisterna i 1900-talet trollades bort från konsthistorien och den plats hennes verk naturligtvis hör hemma. Kvarlåtenskapen blev fortsatt en angelägenhet för familjen, ett ganska omfattande åtagande under många år och under en period då hennes betydelse som antroposofisk auktoritet slog rot.
Från att ha förfallit i smulande rullar på en vind växte värdet på hennes verk snabbare än en kryptovaluta.
Klipp till tidigt 2010-tal och tiden hade hunnit ikapp idén om att kvinnor kunde tänka själva. Vad vore då inte bättre än att återuppfinna en ”bortglömd” kvinnlig pionjär, sätta Moderna museet på kartan med en hejdundrande kampanj och samtidigt reparera det halvsekelgamla Hultén-fiaskot, samt förmå familjen låta udda vara jämnt och hiva över konstsamlingen.
För sent. I den övertaggade ivern att sensationalisera Hilma af Klint samlades fler intressenter kring kakan. Från att ha förfallit i smulande rullar på en vind växte värdet på hennes verk snabbare än en kryptovaluta.
Kändisskapets effekt blev det motsatta. Med alltför många giriga käftar har familjen nu hotat med att stänga in sin släkting på vinden ännu en gång, där de anser henne tryggare. En inte obegriplig hållning när alternativet är ett ambulerande Graceland med ständiga separatutställningar följda av häpnadsväckande populistiska historieskrivning som upprepar och cementerar Hilma af Klints isolerade position i relation till hennes samtids modernistiska kollegor.
Pontus Hultén må ha varit en mansgris. Men den här plundringen är faktiskt inte snyggare. Hilma af Klints konstnärskap tillhör redan rent moraliskt och konsthistoriskt ett allmängiltigt kulturarv. Synd att det inte är där hon kunde få sin sista vila, sida vid sida med fränderna Wassily Kandinsky och Picasso.
