I Ekot/Novus poll of polls för april har Socialdemokraterna tappat till 27,5 procent. Allvarligt talat: Finns det någon botten för detta parti? I Europa har nästan alla socialdemokratiska partier som verkat oövervinnerliga råkat ut för katastrofer: franska socialisterna 1993, Arbeiderpartiet 2001, SPD 2009, Pasok 2012. En del har kommit igen, andra har nästan försvunnit från den politiska kartan.
På sex år gick Pasok från ett stöd på 44 procent till 4,7 procent i valet 2015. Alla dessa krascher var svåra att förutse. Särskilt som socialdemokratiska partier ofta haft en aura av institutioner. Det känns som om de kommer att vara för evigt. Men så är det förstås inte. Är det mindre sannolikt att de svenska Socialdemokraterna reduceras till ett 4,7-procentsparti än det var att Pasok gjorde det? Jag kan inte komma på särskilt många argument som inte mest är förutfattade meningar. Är S helt utraderade om 10 år? Antagligen inte. Men det börjar kännas som om risken finns.
Partiet har ingen bas. Det finns ingen fast grund. Frågan är om det ens finns några kärnväljare. Bara 16 procent av väljarna betraktar sig själva som “socialdemokrater” enligt Novus eftervalsundersökning. Om S hade fått varje person som röstade på partiet 2010 att göra om det 2014, hade det ändå bara gett partiet 21 procent.
Väljare måste vinnas hela tiden, varje dag. Det går inte att spara opinionsstöd och leva av det senare. Möjligen gäller det ännu mer idag än förr. S är fortfarande ett ovanligt parti i den betydelsen att de är ett väldigt stort parti. Men de är nog numera ett helt vanligt parti i betydelsen att väljarna straffar och belönar partiet helt efter dess dagsform. Lyckas partiet inte beröra, så går det åt skogen.
För Vänsterpartiet har den viktigaste strategiska frågan alltid varit hur man förhåller sig till S. Hur kompletterar man, hur kritiserar man. Hur överlever man som litet parti i skuggan av det stora. Den stora strategifrågan inför 2020-talet kan bli en helt annan: hur förbereder sig Vänsterpartiet på att bli det största arbetarrörelsepartiet?
Vi såg en glimt av hur bräcklig S dominans är under Juholt-hösten 2011, då avståndet mellan partierna kröp ned till 10 procentenheter. Det skulle kunna komma en tid när Vänsterpartiet snabbt behöver bli bredare, visa tydligare att man omfamnar alla frågor, tänka som ett 25-procentsparti.
Det är inget önskescenario att S misslyckas. På kort och medellång sikt behövs de för att kunna genomföra vänsterpolitik i Sverige. Om väljare överger S så kommer många att försvinna ut i passivitet och röstskolkande, och till andra partier. Därför vore det bättre taktik att säga att Stefan Löfven bara har en liten formsvacka. Men det tror jag inte på. Jag tror att Löfven funkar för dåligt i sin roll, att en parlamentariskt svag regering kommer att få kopiöst med stryk de kommande åren, att svaret på en konfrontativ borgerlighet inte är utsträckta händer, att S underskattar värderingsskiftet åt vänster i samhället och att de är för dåliga på att förklara vart de är på väg.
Hoppas jag har fel.
