I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?
Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.
Innan jag går in på vår oenighet vill jag först reda ut två missförstånd.
När arbetarnas makt minskat har deras situation försämrats avsevärt.
För det första är min bok en materiell analys av medelklassens och arbetarklassens villkor och makt. Att utifrån en ingress i Dagens ETC – ”nu är det medelklassen det anses vara mest synd om” – som jag så klart inte har bestämt, reducera den till att handla om vem det är mest synd om är inte en seriös kritik. Boken handlar om ojämlikhet mellan löntagare och om hur arbetarnas situation kan förbättras genom maktstrider på arbetsmarknaden.
För det andra menar jag inte att konflikten står mellan arbetarklassen och medelklassen. Tvärtom understryker jag på flera ställen i min bok det motsatta.
Exempelvis skriver jag att arbetarklassens ”försämrade situation beror således inte på att medelklassen fått det bättre. Det finns ingen genomgående intressekonflikt mellan arbetarklassen och medelklassen. Även om delar av medelklassen skulle tjäna på en mindre reglerad lönesättning och har dragit nytta av subventionerna till dem som äger sitt boende är det främst en annan grupp som har tjänat på att de strukturella maktresurserna minskat: den ägande klassen.”
På annat håll skriver jag: ”Även om de som tillhör arbetarklassen är de tydliga förlorarna, de som drabbats hårdast av de ökande kostnaderna, är de som tillhör medelklassen inte några uppenbara vinnare… det är främst bankerna, ägarna av matvarubutiker och hyresvärdarna som tjänat på utvecklingen.”
Nu till kärnan: hur kan vänstern vinna?
Broström förespråkar en löntagarallians mellan de båda klasserna som vägen framåt, och menar att det är denna pakt som ligger bakom den nordiska välfärdsstatens framgångar. Hon menar att det i dag finns ”skadliga tankesätt” som hindrar denna allians. Jag gör en annan analys, både gällande varför klyftan uppstått och varför vänstern förlorat.
Klyftan mellan medelklassen och arbetarklassen har alltså inte skapats genom idédebatt på kultursidorna, utan är i högsta grad materiell.
Grupperna har inte drivits isär av tankesätt utan, som jag beskriver i boken, av en klasskamp bedriven av den ägande klassen. Detta uttrycks dels i att en allt större andel av vad som produceras går till företagsvinster och kapital, dels att maktbalansen på arbetsmarknaden förskjutits.
Det senare har främst påverkat arbetarklassen, vilket har lett till ökade skillnader även inom löntagargruppen. När arbetarnas makt minskat har deras situation försämrats avsevärt. Exempelvis har nu över 30 procent i den okvalificerade arbetarklassen en tillfällig anställning samtidigt som andelen minskat i medelklassen och nu är under 10 procent. Vi kan också se stora och ökande skillnader i löneinkomster, men också att hälsogapet ökat.
Klyftan mellan medelklassen och arbetarklassen har alltså inte skapats genom idédebatt på kultursidorna, utan är i högsta grad materiell. Denna klyfta försvårar en löntagarallians då man i allt större utsträckning lever olika liv.
De politiska förändringarna som lett till ökad ojämlikhet och minskad makt, främst för arbetarklassen, har genomdrivits av högern men också i stor utsträckning av Socialdemokraterna. Deras svek har fått arbetarklassen, som historiskt varit deras kärnväljare, att överge dem. En liknande utveckling har inte skett för medelklassen, som röstar vänster ungefär som de alltid har gjort.
Läs mer
Vad säger oss detta? Jo att vänstern inte förlorar för att medelklassen blivit bortmobbade från vänstern. Tvärtom är det arbetarklassen som lämnat vänstern, efter att ha fått det materiellt sämre. Löntagaralliansen har brutits för att arbetarklassen har övergivits.
Om vänstern ska kunna vinna måste politiken därför rikta sig mot arbetarklassen med målet att stärka deras makt. Då kan de på egen väg förbättra sin situation ytterligare genom exempelvis facklig kamp.
Mitt konkreta förslag är att sänka arbetstiden med bibehållen lön. På så vis kan löneandelen öka och då fler delar på jobben kan även arbetslösheten minska. Det skulle stärka förhandlingsläget för löntagarna, något en arbetarklass med låga maktresurser desperat behöver.
Denna kamp är så klart medelklassen välkommen att ansluta sig till och jag tror många, inte minst bland de utslitna i offentlig sektor, skulle välkomna en sådan förändring.
