Havet är blått är en poetisk, knappa halvtimman lång, föreställning om människans relation till havet. Parkteatern har satt upp den och turnerar i sommar med föreställningen i Stockholms innerstad och förorter. På scen finns Dag som är rädd för havet och ogillar att få sand mellan tårna. Att pyssla om guldfiskarna i akvariet räcker som vattenkontakt för honom. Men där finns också Magda som ständigt bär en längtan till havet inom sig och en önskan att istället för människa vara en krabba eller en späckhuggare. Det är roligt att se en barnpjäs som är så befriad från konventionella könsroller. Det gör inget att det, för den vuxna publiken, ger en viss känsla av utstuderad politisk korrekthet.

Föreställningen spelas alltså utomhus och scenografin är med nödvändighet enkel – men elegant. Bakgrunden utgörs av en stor bild av havet och en kökslampa, för det är i vardagsrummet som barnens fantasier och föreställningar om havet utspelar sig. De båda dansarna rör sig långsamt och så att säga med glimten i ögat, de flesta danserna är sådär lite tokroliga och från de spridda filtarna i Humlegården hörs förtjusta skratt från barn (och några vuxna).
Det är på det hela taget en genomtrevlig och personlig föreställning. Den är lite som det trotsiga svaret ”därför” på frågan ”varför”. Och på något plan är det ändå något självklart över påståendet – havet är blått för att det vill vara blått – skulle det kunna vara på något annat sätt?