Havet har nu stigit åtta centimeter. Det är fasansfullt mycket. Vänsterpartiet måste nu sätta själva ramarna för samhällsdebatten under lupp. Vad spelar det för roll om vi bekämpar kapitalets/patriarkatets diktatur, alla slags sociala vanföreställningar, Putin, IS, när vi vet att vi ändå ska utplånas inom kort.
Jag har levt i sjuttiofem år och det är verkligen inte någon lång tid. 75 år till och vi  – ni menar jag –  skriver 2090. Förstärkt med fem miljoner klimatflyktingar från Sydasien är svenska folket i full färd med att odla upp äldre åkermark till jordens livsmedelsförsörjning. Vågorna slår in på borggården till Stockholms Stadshus och entrén till det som en gång var Nationalmuseum. Förbifart Stockholms halvfärdiga tunnlar gapar tomma och motorvägarnas asfalt börjar spricka upp till blommande ogrässträngar, förfärliga att se. Det här är alltså verkligheten, inga skräckvisioner.
Hur och vad vi än gör måste vi utan dröjsmål halvera vår konsumtion och vi får därmed aldrig tidigare skådade omställningsproblem att ta itu med. När (den för övrigt helt onödiga) hälften av vår nuvarande sysselsättning försvinner på ett par årtionden måste ett antal miljoner medborgare ha nya yrken.  
Den enda intressanta frågan nu, idag, är vilka dessa yrken är. Det är klart att vi fixar det. Bara det att vi har fel debatt, som Palme sa.