Du är så långt och stort och litet och kort och sorgligt och fint. Du är hav och berg och skog och sjö och stora hus och inga hus och ett litet, litet hus. Öken är du och regn. Du är tunnelbanan. Du är allt det där. Du är det där barnet som kramar mig två gånger för att mina föräldrar är skilda. Jag är 38 år och barnet är 10 men han tycker så himla synd om mig.

Du är Barbro som varit bibliotekschef hur länge som helst och berättar för mig hur en person kom till biblioteket och frågade efter en megafon. ”har ni en megafon? Det ingår i en demokratisk utrustning.” Det har du rätt i sa Barbro ock köpte in en. Sen gjorde hon listor över saker som ingick i bibliotekets demokratiska utrustning. Häftapparater, kopiator, högtalare, megafon mm. Du är den där listan. Du är nyheten om att samma bibliotek nu ska bli privat. Du är undran om vad som ska hända med den demokratiska utrustningen då.

Du är tveksamheten över att köpa saker. Du är lusten att köpa saker. Du är nagellack och en diskmaskin. Du är tvätten och extra bra pris på lök. Du är bara lite hursomhelst verkar det som. Du är mörkret och ledsamheten. Du är de där gamla ekollonen som börjat gro i ett glas precis. Du är ett väldigt långt skratt över nånting som egentligen inte är så kul. Du är ett bad. Du är de där ögonen. Du är stressen över att inte hinna i tid till förskolan. Du är en borttappad räkning. Du är en hopplös situation. Du är ett styrdokument på en arbetsplats där det jobbas med människor, det där dokumentet som saknats på alla andra ställen som jag jobbat på och som är tydligt, humant och viktigt.

Du är alla gråzoner som så lätt uppstår i människojobben. Du är lojaliteterna och skitsnacken och ryggdunken. Du är, jag också. Du är bara sån. Du är fars dag och mors dag och alla andra dagar. Du är första frosten och andra och tredje. Du går inte att förutse. Men du går att hoppas på. Du är oron, sorgen och saknaden. Du är alla misslyckade semestrar och middagar och lördagar och onsdagar. Du är alla dagar. Du är aktivism. Du är en taco. Såklart du är en taco. Du är ett bidrag. Du är pengar som finns och inte finns. Du bara är.

En del vill tacka dig men andra bara lever på. Vad ska man göra liksom. Du är det som en del säger att ingen sagt ska vara lätt. Du är alla frågor om vad man jobbar med och alla svaren. Du är stolarna och borden och mattan. Du är familjerna och vännerna. Du är inget och allt. Du är drömmar om att arbeta som advokat, doktor, lärare och att sitta i kassan. Du är alla hej hej och tjena tjena och hallå. Du är alla ögonblick. Du är den där handen som jag gillar.