Är den kommande kongressen en särskilt viktig kongress?
Olle Sahlström: Ja, på grund av ordförandevalet. Det är ingen mellankongress, det här. Programdiskussionen visar att vänsterpartiet med expressfart är på väg in i en riktig vägvalsdiskussion.
Håkan Blomqvist: Bland många unga medlemmar finns en stark opinion mot vänsterns deltagande i nedskärningar. Kongressen kan bli viktig för att bestämma vilken roll partiet ska ha och relationen mellan medansvar och utomparlamentariskt arbete.
Yvonne Hirdman: Viktigt? Absolut – inte minst eftersom feminismen nu ställs på prov.
Kristina Hultman: Kongresser är alltid viktiga. För vänsterpartiet är det både guld- och problemläge. Det finns en ung och stark opinion och det finns en stark global rörelse – men samtidigt är minuset vem som ska ta över efter Gudrun Schymans lite populistiska men framgångsrika ansikte utåt. Läget känns lite paradoxalt; och jag undrar också vart den mer frihetliga vänstern tar vägen bland alla nykommunister.
Konflikter inom partiet som beskrivs – är de reella och vad betyder de i så fall?
OS: Jag är lite kluven. Att det finns flera partiledarkandidater är för mig ett hälsotecken. Jämför med socialdemokraterna där det visat sig självklart ”ja, det skulle ju ha blivit Anna Lindh”. De vanliga nidskrivningarna om vänsterpartiets kongresser som polska riksdagar säger egentligen mest om de politiska motståndarna och skribenterna – de står för en ganska starkt centralistiskt anda av ”det ska vara ordning och reda”.
HB: Det var väl Fabian Månsson som sade att enighet bara finns på kyrkogården. Finns det inte meningsbrytningar inom partiet, så finns det ingenting. Däremot, vilket är en lite annan sak, tror jag inte att beskrivningen av olika motsättningar motsvarar de faktiska motsättningarna.
YH: Njä, men det finns väl ändå viss anledning till oro. Visst ska det vara högt i tak, men den något romantiska idén om att ”låt oss prata ut ordentligt så reder det sig” stämmer inte alltid.
KH: Diskrepansen ligger snarare mellan sympatisörernas syn och de partiaktivas. Många väljare kan uppskatta den pragmatiska synen och samarbetet på lokal nivå – men samtidigt håller denna pragmatiska hållning på att tryckas ut och i stället ersättas med en hårdför kärna. Det finns en risk för slutenhetskultur som delvis har med partikulturen att göra; en auktoritär tradition som vänsterpartiet inte riktigt gjort upp med.
Gudrun Schymans roll för partiets utveckling, är den överskattad eller underskattad?
HB: Hennes förmåga att hålla ihop partiet kan inte överskattas. Hon tog partiet från det poststalinistiska till ett reforminriktat parti. Och även om man inte gillade vänsterpartiet, kunde man gilla Schyman.
OS: Håkan talar om röstvinnandet, och den sammanhållande kraften, men det finns också en tredje aspekt: Genom sin egen hållning och praktik, utmanade Schyman den manliga och etablerade normen om hur politiker ska vara – en norm som utesluter det personliga och även kanske det känslosamma.
KH: Vi måste komma ihåg hur motarbetad hon var i början. Hennes stora insats var att hon vände sig utåt, och gjorde ett enormt arbete med att synliggöra EU-kritiken. Hon var ute mycket i landet och hade markkontakt – det hade inte partiet. Schyman prioriterade det utåtriktade arbetet långt innan andra politiker gjorde det – och var en enormt skicklig.
YH: Ja, hon ledde ju vänsterpartiet till att bli ett ”riktigt politiskt parti”.
Vilken är vänsterpartiets roll i den svenska politiken och den svenska opinionsbildningen idag?
KH: Jag var ju med när vänsterpartiet lade ner Ny Dag och vill dela ut en hel skopa med skit för det. Vänsterpartiet har en såå dålig mediepolicy… allt det nya opinionsbildande arbetet är det sossarna som stått för – genom nya tidningar och tankesmedjor. Vänstern har nog vetat att man borde, men valt att inte göra något. Idag, det märker ju jag som partipolitiskt obunden opinionsbildare till vänster, finns det otroligt få arenor. Och det har varit ett stort misstag från partiets sida. Men samtidigt är nog en del av problemet just demokratisynen och svårigheten att släppa en fri debatt; vänsterpartiet funkar mer som att samla folk inom en ganska traditionell ram snarare än att vända sig utåt.
HB: Det stämmer just som du säger att vänsterpartiet inte har någon mediepolitik, men det finns en medvetenhet om det. Men man måste fråga sig: kanske det var en förutsättning för överföringen till den nya sortens parti… i min illvilliga tolkning hade det inte gått att hålla ihop partiet under förändringen om man samtidigt haft en öppen debatt om det.
OS: Men frågan måste också ställas: varför ska man ha en tidning om man inte vet vad man vill? Det var nog en del av skälet till Ny Dags nedläggning, och något liknande gäller väl socialdemokratin idag – man har inget tydligt att säga. I stället för rollen i den allmänna opinionsbildningen, vill jag lyfta vad jag ser från min horisont inom LO: den brist på självförtroende som präglar vänsterns fackliga aktivister. Partiprogrammet lyfter fram kampen på arbetsplatserna som en central strategisk fråga, men det syns inte på något sätt i praktiken. Tystnaden på arbets-platserna är idag förödande, och där förväntar jag mig att vänsterpartister tar en roll och går i spetsen för att bryta tystnaden. En annan närliggande facklig kamp gäller att spela en organiserande och samlande roll för en systemkritisk idédebatt, som ifrågasätter det kapitalistiska samhället.
YH: Men vänsterpartiet har ändå spelat någon roll – jag tänker på exempelvis EU-frågan. Där var vänsterpartiet tydliga och spelade en helt annan roll än socialdemokratin som bakvägen försökte smyga in oss i EU.
KH: Visst, Olle, kampen på arbetsplatserna är jätteviktig. Men problemet handlar inte bara om självförtroende, utan också om att sossarna har varit mycket skickliga på att manövrera ut oppositionen. Vänstern behöver höga opinionssiffror till att börja med. Så skapas en styrkeposition som kan användas när man kliver ut i facket. Paradoxalt nog förutsätter det ett fungerande samarbete med socialdemokratin lokalt.
Vad gäller medier tror jag tyvärr fortfarande inte att vänstern fullt ut accepterat den fria opinionsbildning som liberaler i någon mening har i blodet – jag misstänker att vänsterpartiet inte klarar av en mediesituation om man inte har kontroll på debatten. Det var ju det Ny Dag-nedläggningen handlade om.
HB: Ett vänsterparti borde kunna betyda oerhört mycket för att stå emot den borgerliga offensiven. En central del i detta är att förändra de sociala styrkeförhållandena utanför riksdagen, såsom arbetarrörelsen en gång gjorde. Utan den styrkan kommer det möjliga fältet för de möjliga kompromisserna att förskjutas åt höger. Det ser vi inte minst idag – avregleringarna på 1980-talet har skapat ett system som reproducerar sig självt. Mycket av de nedskärningar vi idag drabbas av, är resultatet av en snöboll som sattes i rullning för länge sedan. Och sånt kan man inte ändra på utan en grundläggande förändring av styrkeförhållandena utanför parlamentet – se på de starka folkliga rörelserna efter kriget vilka omöjliggjorde en återgång till laissez-faire-kapitalismen.
KH: Kvinnorörelsen är ett sådant exempel på yttre tryck…
Vad tycker ni vänsterpartiet fått ut av samarbete med regeringen? Hur borde man förhålla sig?
YH: Man kan vända på frågan och fråga vad som skulle ha hänt om man inte varit med? Jag tror att vänsterpartiet varit viktigt när det gäller att bromsa utvecklingen mot större klyftor.
KH: Jag jobbade själv på riksdagen för tio år sedan. Det man gjorde för eden perioden var att alltid plussa på 20 procent på sossarnas krav, vilket var totalt orealistiskt. Men v var ändå ett lydparti till Palme, det var ju det som var så märkligt! Det som hände sedan var att såna som Johan Lönnroth tog en stor fajt om det och satte folk på skolbänken. De fick fatta att ett plus två är tre och inte femton. Man kanske inte vunnit så mycket politiskt, men i kompetens har man fått mycket.
HB: Intressant det du säger att gapig överbudspolitik kan vara en slags alibi för att kunna gå i ledband. Men nu har situationen blivit det motsatta – nu sitter man och räknar och räknar medan hela det politiska fältet flyttats åt höger. Det VERKLIGA problemet är att vänsterpartiet då börjat fungera demoraliserande. Jag brukar ta ett exempel: när man lade ned sjukvården i Bollnäs. Då, äntligen gick det som man vill: hela bygden går ut och visar att man bryr sig om vad som sker. Och då hamnar vänsterpartisterna PÅ ANDRA SIDAN. Jag har varit närvarande på olika diskussioner om vänsterpartiet och jag har förstått att det är ett trauma för människor inom partiet idag. De säger: ”förr var det vi som protesterade mot nedskärningarna. Nu sitter vi och genomför dem.”
OS: Det är riktigt som Kristina säger, men man måste se risken med att bli fångade i ett maktfullkomligt socialdemokratiskt grepp utan att kunna ta spjärn i en utomparlamentarisk kamp. Det har uppstått en fullkomligt förödande vanmakt idag, ett tomrum.
YH: Det stora slaget handlar ju inte om utomparlamentarisk kamp, utan om verklighetsbilden. Det är därför populismen har så stor genomslagskraft – det fyller gapet mellan politikernas guldskimrande bilder och vad folk faktiskt upplever. Tänk på invandrarfrågan… man vet inte ens vad den får heta. Nybörjare, nya svenskar, man vet inte ens vad man får säga. Och så tittar man här i vänsterpartiets program som förstärker snarare ”hur man får tala”. Det står till exempel ”alla kulturer är lika mycket värda” Vad menar man då? Menar man att en nazistisk kultur är lika mycket värd som en demokratisk kultur? Jag tycker det utmärker det här partiprogrammet överhuvudtaget. Slafsigt, ointellektuellt, motstridande babbel.
KH: Någon har väl velat vara snäll, men man har inte tänkt igenom…
YH: …det är ju utmärkande, det finns en sån rädsla att peka ut faktiska problem
HB: Jag tror det beror på en rädsla för att uppfattas som eurocentrisk….
OS: Jag håller inte med att problemet är verklighetsbilden. Den bilden som saknar fötter, faller ju på hälleberget. Var finns människorna som bilden skall gripa tag i? Där är problemet idag, att bandet är avklippt till de människorna.
HB: Det där märks ju också när man ser till EMU-folkomröstningen. Vilken chock det resultatet gav! Plötsligt var det tydligt att det som var sant var något helt annat än det Dagens Nyheter trodde. Och återigen kommer liksom pöbeln tillbaka. Det är en oformlig massa någonstans där borta som tycker de där sakerna.
KH: Jag vill inte ha politiskt ansvariga människor som samtidigt låtsas stå på barrikaderna! Det är folket som skall stå där – det är demokrati! Det skall vara två olika roller. Problemet med vänsterpartiet är att man aldrig lyckats bestämma sig för vilken.
HB: Det går att tala om en extrem schizofreni när det gäller vänsterpartiet. Dels har vi ungdomarna som vill se den här utomparlamentariska mobiliseringen. Den andra gruppen är de som vill göra sitt yttersta för att alltid ta ansvar. Och sedan en slags center som vill göra båda, men som naturligtvis slits itu av motsättningarna i samhället.
Slutligen: när det gäller klass och kön har det gått höga debattvågor om programkommitténs förslag, som dragits tillbaka. Vad tyckte ni när ni läst program och reservationer?
HB: Jag fick först ett sjuttiotalistiskt sammanbrott när jag läste igenom det här programmet. Det här har jag ju redan läst hundra gånger! Av alla avsnitt tyckte jag att det här var det hemskaste. Det är otroligt ängsligt och svårbegripligt. Sedan läser jag reservationen och då uppfattar jag att programkommitténs förslag som ett återtagande av en viktig vinst i vänstern senaste åren: insikten att undertryckandet av kvinnan är en särskild fråga.
YH: Det är ju två teoretiska skolor man försöker sy ihop. Den ena är från 1800-talet och det är oerhört tydligt att den arbetare man avser är en man. Men vi vet ju idag är det inte är så: om man skall prata om en arbetarklass i Sverige då är en majoritet kvinnor! Jag vill inte lägga programkommittén till last. Det är svårt. Men det jag verkligen tycker är problemet är att man säger att vi lever i ett patriarkat. Är det verkligen så man menar: att vi lever i ett klansamhälle, där mannen alltid bestämmer. Det står här: vi lever i ett patriarkalt samhälle…där kvinnor förlorar sina mänskliga rättigheter. Så är det ju inte! I Sverige har vi en individualiserad genusordning, inget patriarkat. Det här är att flytta tillbaka till ett grovt 1960-tal. Detta är ju att sätta män direkt mot kvinnor, som Gudrun gjorde i talibantalet. Det tycker jag är helt fel. Och jag undrar då: hur tänker ni män som vill ha det här. Varför vill ni ha ett sådant program? Är ni masochister?
KH: Jag har inget problem med patriarkat som utgångspunkt…
YH: Har du inte?
KH: Nej, men det finns andra problem här. Var är radikalfeminismen? Allt det vi sysslat med de senaste tio åren om sexualiserat våld, objektifiering och rå kvinnomisshandel, det står inget om det här. Och det är väldigt konstigt för vänsterpartiet driver ju de här frågorna. Titta på Marianne Eriksson – hon är ju det bästa i hela partiet! – och hur hon driver frågan om trafficking. Men det finns inte i programmet!
OS: Jag tycker att det finns en överdriven upplysningsanda i programmet. Man skall förklara precis allt. Men jag tycker att (v) ändå gör ett ärligt försök att förstå och analysera två förtryck. Vilka andra gör det?
KH: Då tycker jag socialdemokraterna har en intressantare diskussion.
OS: Socialdemokraterna? De erkänner ju inte ens att kapitalismen är en förtryckande struktur! Och ännu mindre att det finns könsförtryck! Där är allt överordning och underordning så att ingen kan begripa vad som menas…
KH: …det finns en intressant diskussion på fackliga träffar…
OS: Var då någonstans? Det har jag inte sett.
KH: Ja, men de här formuleringarna har ju legat där i 20 år. Det är rent gammalt tugg. Jag förstår inte: det finns ju en ganska stor samsyn kring de här sakerna: kring etnicitet, könsförtryck hur det verkar tillsammans. Var är homosexualiteten? Det finns ett pärlband av slutsatser som har dragits, och det är bara att ta in! Det här blir den gamla, puckade varianten. Jag tycker det här är så stenålder!
YH: Så enkelt är det inte Kristina!
OS: Man kan skriva mycket, men problemet är att det här är en programtext. Det här kategoriska, det är kanske uttryck för en osäkerhet.
YH: Men du kan inte påstå att det är en sökande text? Det är stenhårda skrivningar.
HB: Ja, det är skrivet på ett allmänt och principiellt plan. Egentligen måste man om man skall tala om vägen framåt mot det som man vill ha, också ha en beskrivning av det som är nu och hur man har kommit dit. Och på ett allmänt plan skall saker läggas fast hårt. Jag tror att det är för att liksom försäkra att man är kvar i en radikal tradition.
OS: Javisst! Här sågas allt vid knäna!
DE MEDVERKANDE
Håkan Blomqvist, historiker på Södertörns högskola och ansvarig utgivare för tidningen Internationalen. Skriver nu på en avhandling kring vänsterns syn på nationen, med ett avstamp i sin tidigare bok om Nils Flyg.
Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria och genusteorins främsta namn i Sverige. Har tidigare disputerat på en avhandling om SKP under andra världskriget. Studerar för närvarande efterkrigstidens arbetarrörelse ur ett genuskontraktsperspektiv.
Kristina Hultman, författare, journalist, debattör. Tidigare redaktör för tidningen Arena och Bang. Beteendevetare. Medverkat i bland annat maktutredningen och engagerad feministisk debattör.
Olle Sahlström, LO-ombudsman och en av två före detta ansvariga för LO Idédebatt. Författare till flera böcker om klimatet inom LO och socialdemokratin.
