Borgerlighetens opinionsbildare skjuter nu skarpt på Decemberöverenskommelsen (DÖ). Alliansen uttrycker frustration över att Vänsterpartiet får igenom för mycket av sin politik, något som är svårbegripligt eftersom de själva surrade fast Vänsterpartiet vid regeringen genom att insistera på skrivningen om att ”den största partikonstellationen” ska få regera.  

Två diametralt olika uppfattningar om DÖ bryts nu mot varandra inom svensk borgerlighet. Den ena, starkast inom allianspartiernas ledningar, anser att den bästa strategin är att låta Löfven regera sig till döds, med Vänsterpartiet som fotboja. Detta skulle på något sätt av sig självt leda till stor impopularitet för Löfven-regeringen och slagläge för Alliansen inför valet 2018. 

Den andra linjen, representerad av Svenska Dagbladets aggressiva högerflank till ledarsida, är desperat. Politiska chefredaktören Tove Lifvendahl skriver den 12 april ”låt DÖ dö” och vill inte se de borgerliga partierna stillatigande se på medan Stefan Löfven och Vänsterpartiet förvandlar det av Reinfeldt skapade nya Sverige till rena socialiststaten. För säkerhets skull illustreras artikeln av en gravsten med ”Här vilar DÖ, saknad av ingen” ingraverat. Hon har inga problem med varken nyval eller passivt SD-stöd för en alliansregering. Hon tycker att en opposition måste kunna hota, annars blir den tandlös. Janerik Larsson, tidigare vice VD för Svenskt näringsliv, följer upp på bloggen dagen efter med att kalla den nuvarande regeringssituationen för ”det värsta alternativet” och att ”vi har redan sett tillräckligt av vad ett på Vänsterpartiets röster baserad S + MP-regering åstadkommer”. Han förespråkar att Alliansen river upp DÖ, fäller regeringen och stödjer en ren S-minoritetsregering i enskilda sakfrågor. Det är den linje som Alliansen har sagt absolut nej till sedan valnatten. 

Det är sant att DÖ gör Vänsterpartiet mycket starkt i förhandlingarna. Därför är det svårt att se på Moderaternas senaste utspel om en S-M-uppgörelse om vinster i välfärden som något annat än ett spel för gallerierna. För visst vet väl Moderaterna om att om Socialdemokraterna spelar bort Vänsterpartiet i den fråga Vänsterpartiet har lagt allt sitt krut på förlorar de allt stöd för sina budgetar i framtiden? Det har ju Jonas Sjöstedt sagt rakt ut. Att Vänsterpartiet skulle stödja en kompromiss med Moderaterna i den frågan är otänkbart.

Också Tomas Tobé påpekar att Vänsterpartiet har fått för mycket inflytande. ”Utredningen har kantrat för mycket åt vänster och det vore olyckligt om Vänsterpartiet får för stort inflytande. Det kan vi balansera upp genom att ta den här rollen i svensk politik”, säger han till Dagens Nyheter. 

Alternativet är alltså att Moderaterna, eller något av de andra allianspartierna, nu gör som Janerik Larsson föreslår och öppnar för ett budgetsamarbete med Socialdemokraterna. Vi har ett läge där borgerligheten – särskilt Moderaterna – svajar kring både sin partiledare och sin valda strategi. Den ena handen stärker Vänsterpartiet medvetet, vilket den andra handen tycker är själva problemet. Hur man än vrider på det är Vänsterpartiet nu i centrum för debatten, som Svarte Petter eller som hot mot Sverige.

När de borgerliga partierna nu ska börja skapa sin egen politik i riksdagen var för sig innebär det också ett hot mot Decemberöverenskommelsen. I takt med att Alliansen i praktiken försvagas kommer rösterna om enskilda uppgörelser med regeringen – istället för DÖ – att bli ännu starkare. Inga partier bör därför hänga upp sin strategi helt på denna svaga överenskommelse, som knappt har täckning i Moderaternas egna led. Med tanke på hur debatten går måste både regeringen och Vänsterpartiet fila på en plan B redan nu. 

Om den bräckliga DÖ ändå visar sig hålla gäller det för vänstern i politiken att utnyttja den parlamentariskt starka positionen väl och tydligt förbättra Sverige för de breda folklagren. Minskade klassklyftor och en ny ekonomisk politik bör vid sidan av vinsterna i välfärdens avskaffande vara tydliga mål. När valet 2018 närmar sig måste Vänsterpartiet i debatten tydligt kunna redovisa vad man använt sin starka position till. Kanske blir partistrategerna hos Moderaterna  förvånande över att Svarte Petter, med en tydlig politik för rättvisa, inte har sänkt regeringen utan istället stärkt sin egen popularitet?