“De utgår från en världsbild där idéerna formar verkligheten.”
Miljöpartiets famösa tolv förslag rörande kulturen – ”det fjärde välfärdsområdet” – som kom ifjol är lätt att raljera kring. Det är inte bara lätt, det är kul också. Med ”kvantifierade mångfaldsmål” och tvångskommenderade ”fortbildningsinsatser i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och personal inom kulturinstitutionerna”, skrev man glatt vidare på den borgerliga lägereldssagan om kulturen som den verkliga arenan för maktkamp och kulturarbetare som de yttersta utövarna och förtryckarna. Alice Bah Kuhnke med flera följde således en av fingret-i-luften-politiker väl upptrampad stig.
Serietecknaren Pontus Lundkvist förevigade för några år sedan högerns tankefigur i sitt verk ”Den smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden”, där ”vanligt hyggligt folk” dignar under trycket från bidragsmjölkande vänstermedia, socialfall och feminister. Högst i topp sitter hiphop-artisten Promoe och – bokstavligen – låter skiten sippra ner över samhället. En motsvarande allegori över den uppstressade vänsterns världsbild skulle kunna illustreras med Ivar Arpi eller Black Coffee på tronen, beroende på fraktion.
Det är inte bara en taktisk manöver från borgerliga debattörer att gå upp i falsett över läskiga, revolutionsromantiska dikter i Public Service, eller statliga inkomstgarantier åt uppstudsiga konstnärer. I många fall är de precis så präktiga och lillgamla som de verkar även till vardags. De utgår från en världsbild där idéerna formar verkligheten och kanske skulle de rentav nöja sig om SVT gick med på att det för varje inslag med Kakan Hermansson, följde ett precis lika långt med Henrik S Järrel.
Den slappa normkritikens död har inte hindrat DN:s Erik Helmerson från att rusa dit och försöka ge den mun-mot-mun metoden och envetet hävda att ”den bara vilar sig lite”. Som symbol för vänsterns påstådda intellektuella bankrutt är den så frestande att ta till att man inbillar sig att den gör sig precis lika bra som halmgubbe. Han vill så gärna att identitetspolitiken ska fortsätta producera knasiga rasteorier och genussnöskottning eftersom den är hans bread and butter.
Den blocköverskridande kulturuppfattningen – där titeln som samhällets mest framträdande agendasättare alternerar mellan en frasradikal artist, en perifer sekt eller en varumärkesboostande röra-om-i-grytan-debattör – är lyckligtvis på väg att marginaliseras så pass att den snart bara är av arkeologiskt intresse.
