13 profilerade skribenter, däribland Ivar Arpi och Alice Teodorescu, med den saken gemensamt att de tror att mycket, om inte det mesta, är invandringens fel. Så gott som daglig bevakning i riksmedia under en lansering som pågått i en hel månad. Åtta miljoner i startkapital. 

Kommer det gå? Tveksamt.

Nystartade Bulletin följer upp Kvartal som nästa steg för den del av högern som på något sätt har klängt sig kvar vid den förvirrade uppfattningen att majoritetssamhället inte tillåter att man talar om problemen med invandring och integration. 

I spetsen står Paulina Neuding, som tidigare ledde just Kvartal, men sedan lämnade under lite mystiska omständigheter. Man kan spekulera i om hennes mer högerradikala budskap klaffade dåligt med Kvartals övriga redaktion. Sedan hon slutade har vattnet åtminstone grumlats lite. Kvartals affärsidé tycks i dag vara att aldrig korta i en text och att alltid, alltid låta den tidigare SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt fråga intervjupersoner om problemet ifråga inte på något vis kan tänkas vara invandringens fel. Det oavsett om saken gäller snöröjning, posten eller pk-samhället. 

Modellen känns igen från extremhögerns mediesatsningar USA och Ryssland. Under förevändning att rapportera sakligt lyfter man rena konspirationsteorier – inte för att säga att ”så här är det” – utan för att till synes avfärda dem, men ändå lämna frågan hängande. Den ryska statstelevisionens motsvarighet till Aktuellt, ”Tiden”, har fulländat formeln: programmet handlar formellt om att avslöja konspirationsteorier, men landar alltid i ett slags kanske. Det låter inte troligt att USA skapat coronaviruset, men man vet aldrig. Det finns inga belägg för att homolobbyn försöker sälja Ryssland till George Soros, men kan vi vara helt säkra på att det inte är så…? 

Det är naturligt att högern just nu skramlar för en motoffensiv. Den nyliberala kapitalismen hotas knappast, som Jonas Elvander skriver i Flamman, av att Magdalena Andersson säger det. Däremot har de dubbla kriserna corona och klimatet på allvar fört upp frågan om hur ekonomin ska organiseras på dagordningen. Uppfattningen att ”det är lättare att tänka sig världens undergång än slutet på kapitalismen” – som Mark Fisher har kallat kapitalistisk realism – luckras upp. En annan värld är kanske ännu inte möjlig, men åtminstone tänkbar. 

Det är uppenbart att nuvarande system har varit dåligt rustat att möta kriserna, och högerns försvar bygger till stora delar på att något annat, radikalt annorlunda är fria fantasier utan koppling till den torra verkligheten. 

Exakt vad Bulletin ska tillföra i det här sammanhanget är ännu oklart. Personalsammansättningen, som grundligt återrapporterats även utanför branschmedia, ser ut som ett slags invandringskritikens svar på Marvels superhjältegrupp Avengers.  

Det är också uppenbart glest mellan de riktiga journalisterna. Traditionellt har opinionsjournalistik finansierats av granskningar, nyhetsrapportering och reportage – inte tvärt om. Fördelen med tycktexter är att de åtminstone är billiga att producera. Men detta gör dem också till en just billig metervara: vem är egentligen beredd att betala för en produkt som finns helt gratis och i överväldigande överflöd på Facebook? Alla har ju, som bekant, en åsikt. 

Enligt en intervju med Paulina Neuding i Dagens Nyheter drar Bulletin igång med ett startkapital på åtta miljoner. Om man förutsätter att alla de profilerade skribenter som lämnat sina heltidsjobb för att satsa nytt faktiskt ska få en heltidsanställning och något över kollektivavtalets lägstalön för journalister torde inte pengarna räcka längre än ett år. 

Är detta det hela?

För att låna ett grepp från ryska ”Tiden”: är vi helt säkra på att detta inte bara är ett desperat och tafatt försök att återfå kontrollen?