Inrikes 11 december, 2008

Hon kan inte bo med barnen

När Helene lämnade sin man ville hon bo kvar i deras gemensamma hus. Men hennes före detta sambo tilldömdes bostaden eftersom han skulle ha barnen boende hos sig större del av tiden. Nu bor hon hos Kvinnojouren, barnen är delvis placerade i jourhem, då pappan inte kan ta hand om dem.

Helene lämnade för en tid sedan sin man sedan 15 år tillbaka. Då hade hon under lång tid blivit misshandlad och kränkt. Hon hoppades på att kunna bo kvar i det gemensamma huset tillsammans med barnen, hon blev även tilldömd huset i tingsrätten. Men mannen överklagade till hovrätten och fick rätt.
– Allt var klart, jag hade kopplat in låssmed och kronofogden för att få tillgång till huset, sedan kom det beskedet.
Mannen fick huset till stor del på grund av att deras 14-åriga dotter tidigare uttryckt en önskan om att bo heltid hos pappan. Alltså räknade domstolen med att han skulle ha ett barn boende hos sig hela tiden samt de övriga tre varannan vecka och därför vara i större behov av bostaden.
Problemet är bara att han sedan dess inte har kunnat ta hand om barnen. Mannen är svårt sjuk och har missbruksproblem som gör det svårt för honom att fungera som förälder.
I stället har barnen tillbringat stor del av tiden i en jourfamilj under de veckor de skulle ha bott hos pappan. Helene har fått flytta runt i andra hands-bostäder där hon har haft svårt att ha barnen hos sig. Detta trots att hon, med en fast anställning och i övrigt ordnade förhållanden borde ha goda förutsättningar att vara en fungerande vårdnadshavare.
– Nu är jag och barnen utspridda över kommunen, medan han är kvar i huset, konstaterar hon.
Hon säger att det känns som om hon är den som misshandlat och misskött sig i stället för tvärtom. Socialtjänsten har inte kunnat erbjuda någon annan hjälp till henne än boende på vandrarhem.

Berusad med treåringen
När vi träffas har hon dagen innan fått ett sms från en före detta granne om att polis och socialtjänst varit och besökt huset på eftermiddagen.
– Jag ringde till barnens jourfamilj och fick veta att barnen fanns där och mådde bra, men de ville först inte säga vad som hade hänt.
Till slut fick hon reda på att mannen uppträtt berusad i det lokala centrumet, med sig hade han haft deras treåriga barn. Förbipasserande slog larm och barnen hämtades till jourfamiljen. Det är enligt Helene inte första gången något liknande händer. Mannen har även misshandlat henne vid flera olika tillfällen.
– Sådant som att han kallade mig hora, drog mig i håret eller spottade snus på mig var vardag, det hände varje vecka.
Ett antal gånger har hon även råkat ut för grövre misshandel. Vid ett tillfälle när hon var gravid knuffade han in henne i en sänggavel så att hon gjorde illa nacken. Hon kan fortfarande, flera år senare känna av skadan. En annan gång ledde misshandeln till en revbensfraktur.

Tog tillbaka anmälan
Innan Helene slutligen lämnade sin före detta man hade hon gått ifrån honom flera gånger för att sedan gå tillbaka igen. För några år sedan anmälde hon honom för misshandel, men tog sedan tillbaka anmälan. I somras gjorde hon även en anmälan om olaga hot, där sms som mannen skickat till henne finns dokumenterade av polisen. Det finns även viss dokumentation på hennes misshandelsskador.
Hon och hennes man har sedan det yngsta barnet föddes för drygt tre år sedan gått i familjeterapi. Men hon tycker att hon har mött lite förståelse för sin situation. Mycket gick ut på att de skulle försöka undvika bråk.
– Jag har fått höra att det är bra om jag och exmannen kan samarbeta och prata med varandra, men hur ska man kunna samarbeta med någon man är rädd för?
Det var även en skrivelse från en av terapeuterna som blev avgörande när exmannen bedömdes som i störst behov av huset.
Enhetschefen på barn- och familjeenheten i den Stockholmskommun som Helene bor i kan inte kommentera just det fallet. Men generellt säger hon att det görs en bedömning i varje enskilt ärende om det finns behov av hjälp med social lägenhet.
– Annars är det Stockholms bostadsförmedling som man ska vända sig till, där det finns möjlighet att få förtur för särskilda fall. Helene har dock inte beviljats förtur.
Vad gäller parets familjerådgivare, som är ett företag som kommunen köper tjänster av, tycker hon agerandet låter märkligt, lösryckt ur sitt sammanhang, men har svårt att kommentera det utan att veta mer om vad som egentligen sagts.

Kvinnor stannar för barnen
Helene har fram till nyligen fått hjälp med boende av Kvinnojouren. Nu har hon till slut fått tag på en permanent lägenhet som gör det möjligt för henne att ha barnen hos sig.
– Men jag vill ändå berätta om det här för att visa hur det kan vara. Det är inte så konstigt att kvinnor stannar kvar i misshandelsförhållanden om man tvingas vara ifrån sina barn och inte får hjälp med annat boende.
Flamman har även varit i kontakt med Helenes man. Han förnekar att han ska ha varit berusad när han haft hand om barnen.
Däremot säger han att det förekommit visst fysiskt ”tjafs” i deras relation, men det har varit ömsesidigt och inte alls så grovt som påstås.

”Kvinnor blir inte tagna på allvar”

Helene har fått höra på möten med socialtjänsten att det ”vore bra om hon och exsambon kunde sätta sig ner och prata”. När sambon tilldömdes huset låg det henne till last att hon ansågs som ovillig att samarbeta.
Carina Ohlsson, förbundsordförande för Sveriges kvinnojourers riksförbund, känner inte till just Helenes fall. Men generellt säger hon att det ofta förekommer att misshandlade kvinnor känner att de inte blir tagna på allvar.
– Har man blivit utsatt för ett brott är det helt orimligt att man ska sätta sig ner och prata med förövaren. Om det är så att mannen säger sig vara villig att gå i samtal och samarbeta, men inte kvinnan måste man också ställa sig frågan vad det kan bero på.

I vissa fall är det oundvikligt att ha ett visst samarbete även då det förekommit misshandel i relationen, till exempel när det gäller vårdnad och umgänge med barnen. Men Carina Ohlsson påpekar att samhället då har en skyldighet att hjälpa till för att det ska kunna ske på ett säkert sätt. Det bör göras en riskbedömning från fall till fall. Socialtjänsten kan bland annat hjälpa till med hämtning och lämning av barn, en typisk situation då våld eller hot kan uppstå.
– Det kan aldrig vara så att man ska tvingas att gå på möten tillsammans med någon som man är rädd för.
Carina Ohlsson reagerar även starkt när hon får höra att paret gått i gemensam samtalsterapi.
– Har det gått till så, är det ren okunskap. I misshandelsförhållanden ska man genast skilja på parterna för att ge individuell terapi. Jag kan tycka det är väldigt synd att man inte verkar ha tagit vara på den kunskap kring de här frågorna som faktiskt finns.

Krönika 07 augusti, 2025

Otto Arborén: Vi bidrar alla till framtidens atombomb

People place paper lanterns on a river at Hiroshima Peace Memorial Park in Hiroshima, Japan, on Aug. 6, 2025.

Ansvaret för andras liv avskaffas i rask takt med teknikens utveckling. Samtidigt ges allt större krafter till vårt förfogande.

Den 6 augusti 1945 släppte ett amerikanskt plan atombomben Little Boy över Hiroshima. Tre dagar senare föll Fat Man över Nagasaki. 200 000 människor dog av explosionerna, många fler i deras efterdyningar. Ändå fanns ingen mördare.

80 år senare vill allt fler ta plats under kärnvapenparaplyet. Den så kallade terrorbalansens logik fortsätter driva upprustning, trots att mänskligheten sedan länge besitter sprängkraft nog att utplåna sig själv. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 06 augusti, 2025

Begreppet ”antisemitism” är ett kolonialt verktyg

Demonstrationerna för Gaza har demoniserats med begreppet ”antisemitism” – som nu har blivit ett kolonialt verktyg. Foto: Jessica Gow/TT.

Kriget mot antisemitismen sägs skydda judar – men har blivit ett sätt att disciplinera den antikoloniala rörelsen och legitimera Israels krig.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När Johannes Anyuru skriver på Instagram att ”det finns inget som heter ‘antisemitism’ [som sträcker sig utöver andra former av rasism]” väcker han Paulina Sokolows oro, och farhågor om just antisemitism. I själva verket ger Anyurus ord uttryck för en kritik som är vedertagen bland judiska antisionister och andra israelkritiker: en som ser jakten på förment antisemitism som ett finslipat vapen mot den antikoloniala rörelsen i allmänhet och palestinarörelsen i synnerhet.

Som företrädare för en oppositionell judisk vänster kunde man önska att Paulina Sokolows förståelse för detta perspektiv vore djupare. Detsamma gäller många andra debattörer till vänster. Det finns därför anledning att förankra Anyurus kommentar i ett vidare teoretiskt och politiskt sammanhang.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 06 augusti, 2025

Forskare: Slopad arbetsförmedling kan skada småkommuner

Enligt forskaren Johan Vikström kan småkommuner ha svårt att bedriva arbetsförmedling likvärdigt. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Arbetsförmedlingen borde avskaffas enligt Kristdemokraterna, som i stället vill att kommunerna tar över. Forskare varnar för att det skulle kunna leda till nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsförmedlingens existens innebär ”ett absurt dubbelarbete” som både är dyrt och ineffektivt, skriver KD-politikerna Camilla Rinaldo Miller och Lili André i en debattartikel i Svenska Dagbladet (31/7). De syftar på att kommuner i dag också arbetar med arbetsmarknadsinsatser.

Det är inte första gången sådan kritik framförs. Enligt sociologen Roland Paulsen har arbetsförmedlingen genomgått förändringar, från att förmedla jobb till att administrera och kontrollera arbetssökande. Myndigheten har blivit mer av en ”uppfostringsanstalt”, skriver han till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 05 augusti, 2025

Hur kan världen fortfarande titta på?

Den israeliska regeringen planerar hur mycket mat som ska släppas in ned till minsta riskorn, och svälter medvetet befolkningen. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Alla vet vad som pågår i Gaza – så hur kan folkmordet få fortsätta? Svaret är den starkes rätt.

Den 25 juli rapporterades i hela världen om spädbarnet Zainab, som dog av svält endast fem månader gammal. Enligt den palestinska hälsomyndigheten hade då 83 barn dött av undernäring sedan 7 oktober 2023, men den senaste månaden har hjärtskärande bilder på palestinier som bara är skinn och ben blivit allt vanligare.

Svälten är knappast den tragiska baksidan av ett krig. Den är kalkylerad ned till minsta riskorn av den israeliska regeringen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Avfärda inte judar som vita, Johannes Anyuru

Det pågår ett folkmord. Men när en uppburen författare avfärdar antisemitism som ”tjafs” måste jag svara.

Johannes Anyuru skriver i Aftonbladet (2/8)  att vi inte ska behöva diskutera antisemitismen medan ett folkmord pågår. Jag önskar också att jag slapp. Att vi bara kunde marschera axel mot axel för Gazas folk, utan reservationer. Men under de senaste månaderna har Johannes Anyuru i stället riktat om sitt fokus på oss inom rörelsen som påtalar antisemitism, och bokstavligen bett om en debatt där han skulle göra ”intellektuell slarvsylta” av oss. Varsågod Johannes, här är den debatten.

Han har rätt i en sak: det som sker är ett folkmord. Men i övrigt är hans svar en besvikelse.  

Anyuru står fast vid sin linje: judar som vill delta i palestinarörelsen förlorar vår trovärdighet om vi reagerar mot antisemitism. Vi ska inte ”tjafsa” om det, skriver han, så länge barn dör i Gaza. Jag försöker förstå honom: menar han att kampen kräver vår tystnad? Eller att kravet på att slippa antisemitism är en ytlig fråga om estetik, om ”renhet”?

Anyuru utmanar mig dessutom att svara på frågan om det är antisemitism att sälja kakor till förmån för palestinska barn. Det är ohederligt. Jag skriver uttryckligen att jag är medveten om hur ordet missbrukas av starka etnonationalistiska krafter världen över.Jag har själv upprepade gånger kritiserat Judiska centralrådet för deras medlemsstadgar som förbinder dem som söker judisk gemenskap att acceptera lojalitet med staten Israel. Den kritiken kan jag framföra just för att jag samtidigt tydligt står upp mot antisemitismen.

Att som Anyuru kalla SKMA för lobbyorganisation ger också oroväckande associationer. Han borde känna till att misstänkliggörandet av sammanslutningar och kommittéer med en faktisk judisk koppling, eller som i SKMA:s fall en föreställd sådan, har en lång och blodig historia. Denna dunkla ”lobby” som säger sig arbeta mot antisemitism ska alltså inte tas på allvar, för att den sägs gömma outtalade ekonomiska eller politiska intressen. När han sedan skriver att det är fascism att ta SKMA på allvar blir det motsägelsefullt. 

Johannes Anyuru gör en stor sak av att jag klippt av hans citat. Så låt oss läsa hela meningen: ”Det finns rasism. Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.” Det är just detta min kritik gäller. Att vilja radera ordet ”antisemitism” från vår vokabulär förnekar dess specificitet. Det är inte en rasism bland andra utan har sin egen historia. Det betyder inte att den är mer eller mindre allvarlig. På denna centrala punkt har han inget svar.

En annan sak som Anyuru undviker att bemöta är hans inlägg där judar i rörelsen som påpekar rasism anses hålla fram vårt ”deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.” 

Här finns flera problem. Det hånar inte bara judar som tvekar att delta på grund av den antisemitism som inte adresseras av arrangörerna – det använder också ett ordval med långa skuggor. Jag har svårt att tro att en så driven poet, som alltid väljer precis rätt ord, inte känner till att ”schackrare” är ett klassiskt antisemitiskt begrepp. Det har länge använts om judar eftersom vi anses rotlösa, snåla och ”smarta i affärer”. Vi har inga känslor, vi beräknar. 

Vad betyder ord när folkmord pågår? 

Mycket skulle jag påstå. Särskilt om man som Johannes Anyuru är en uppburen författare med en stor följarskara. År 2025 är väldigt sent att tro att sociala medier inte är en del av offentligheten, för ord kan göra skada även där. Man kan tycka att det är skillnad på publicerade essäer och nattliga, ursinniga utfall. Eller Johannes, så kanske du ska ta ansvar för hur du uttrycker dig på Instagram?

”Det rör sig minimalt bakom pannbenet”, skriver du om mig, och jag har ett ”oförtjänt självförtroende som känns vitt”. Jag ”vit”, ett barn till flyktingar och barnbarn till offer för förintelsen och pogromer. Att anklaga judar för vithet är ytterligare ett anrikt trick för att beröva oss agens. För som vita kan vi per definition inte utsättas för rasism. 

Så vilken röst den sanna: den välartikulerade essäisten eller den nattliga? Någon gång i framtiden, när allt är över och världen förstår att ett folkmord ägt rum och att en kultur utplånats, kommer vi att behöva förstå sambanden. Och om vi då inte har ett språk för att skilja mellan legitim Israelkritik och antisemitism riskerar vi att ställas inför ett skräckscenario. Att man än en gång kommer att säga: det var ni, judarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 augusti, 2025

Jonas Elvander: Vad har vi ens EU till nu?

Ursula von der Leyen och Donald Trump möttes i Skottland förra helgen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?

Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.

För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 01 augusti, 2025

Cronqvists psykologiska käftsmällar var unika

Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:

Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.

Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist. 

Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 augusti, 2025

Shahram Khosravi: Tvingad på knä

En demonstration framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

USA:s attack mot iranska kärnkraftsan­läggningar den 21 juni var knappast ovän­tad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutio­nen 1979, har präglats av en politik byggd på för­nedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arro­gans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.

Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag all­tid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid grän­sen till det globala nord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)