Hur är det att leva i en svensk bruksort? Genom konstnären Nina Svenssons varsamt humoristiska och lågmält underfundiga verk öppnas en liten skogsstig som gör det möjligt att närma sig sociala fickor i vårt allt annat än homogena samhälle: Solvalla, travet, Gullfiber, skogen, lokalpolitiken och Folkets hus.
Vi sitter på stolar i en ring i en allmän lokal i Hökarängen. Nina Svensson har arrangerat ett tälj-gille. Alla som kommit, barn och vuxna, har fått välja ut en träbit och en kniv. Någon förkunskap behövs inte. Spånen faller stilla mot golvet och bildar små guldgula högar. Vi försöker att göra någonting av ingenting, men träet lyder inte, händerna är ovana. Men vi har kommit en bit på vägen i att hantera och förädla träet, en urscen för Västernorrlands historia, ett tema som går som en röd tråd i Nina Svenssons konstnärskap.
Nina Svensson växte upp med en ung mamma och en mormor i Timrå. Kvinnorna jobbade i vården och männen i industrin. Skolan var ingen rolig plats men Nina var skicklig på att teckna. Läraren på grundskolan hade hört att gymnasiet i Sundsvall skulle starta en estetisk linje.
– Då hamnade jag rätt. Jag trodde inte att jag kunde välja konst som ett yrke. Mormor tyckte att jag skulle bli något inom vården.
Efter Ålsta Folkhögskola bildade hon och några kvinnor från skolan en ateljéförening i Sundsvall. Eftersom det inte fanns så mycket annan kultur leddes resurserna dit initiativ fanns. De arrangerade utställningar, performance och videofestivaler. De tomma lokalerna fylldes med liv.
– Vi var 20 år och kaxiga med hela ”vi måste ha en lokal-grejen”. Jag säger inte att allt var bra, men vi gjorde det. Vi kallade oss Lustrum och fyllde kulturkvoten i Sundsvall.
Åren gick och i början av 2000-talet tog Nina steget och sökte till Konsthögskolan i Umeå (”den minst snobbiga”). Då var hon trettio år. Utbildningen främjade metoden att gräva där man stod.
Sin pappa hade Nina bara träffat sporadiskt under uppväxten. För att närma sig honom på sitt sätt beslöt hon sig för att inventera den kvarlämnade konstsamlingen på hans arbetsplats. Han jobbade på Gullfiber, en tidigare storindustri som befann sig på fallrepet. Det blev ett sätt att lära känna honom.
För att komma i kontakt med ”gubbarna” började hon att hänga hos spelombuden. Det var där hon mötte de arbetare som hon senare fick kontakt med för examensutställningen. Nina lärde sig spela, prata häst och banor. Till utställningen byggde hon om skolans kafé till spelombud. Rummet blev dokumentärt och berättade om omgivningarna, vilka som bor där, om klass och arbetare. Fältstudier som överförs till en sorts rumsligt berättad essä, som fångar atmosfären. Det blev också en utställning om hennes pappas arbetsplats. Grafiksamlingen som arbetsgivarna i sann välment fostrande anda köpt in för att utbilda arbetarna. För vem var den konsten och varför övergavs den?
Frågan blev ingången till nästa stora projekt, om Y-et i Timrå, jätteskulpturen av Bengt Lindström, placerad vid Midlanda flygplats. Paradexemplet på det myntade uttrycket ”timråkrati”, det vill säga när ett enda parti får så mycket makt i en liten kommun att beslutsvägarna blir mikroskopiskt korta – ibland beredda och verkställda av en enda person. På det sättet kom det sig att det trettio meter höga färgglada Y-et placerades i Timrå 1998. Det blev starten på en utdragen konflikt mellan ortsborna och de styrande, så infekterad att partiet förlorade kommunvalet efter nära ett halvt sekels dominans. Inför nästkommande val lovade de besegrade att ”inte satsa en enda krona på konsten”. Det vann de på. Problemet var bara att åren hade gått och gjort Y-et generande skabbigt och nedgånget. Men några pengar till renovering fanns inte… de hade ju lovat.
– Det som hände var att föreningslivet blommade upp över generationer. Tonåringar gjorde plakat, det samlades in pengar och såldes korv. Att stoppa pengar till konsten var droppen som fick timråkratin att falla – då vart luften fri. Det är inte hotfullt att säga vad man tycker om konst.
Fältstudier och samtal av händelseförloppet blev verket Dom ska vara glada att det inte blev W, 2021, då Nina genom lokalmedia gjorde en efterlysning av hemmagjorda tolkningar av Y:et, som numera är omtyckt och identitetsstärkande, och utställningen blev ett annorlunda sätt att återbesöka ett lokalhistoriskt förlopp där huvudpersonerna, Timråborna, är delaktiga.
– Det är arbetsplatserna och Timrå som var en väg in i konsten för mig. Inte medvetet från början. På ett sätt är jag glad att jag inte alls kände till vad som pågick i den riktiga samtidskonsten i den stora världen. Men nu vet jag att det jag gör är en slags abstraktion. Jag brukar förklara som att det är lite som att måla av ett landskap, jag avbildar och tar mig friheten att ta bort, eller lägga till, förhöja färger eller lägga till något oväntat.
