Känslan av att befinna sig i ett ingenmansland med en halv miljon personer ryggen och hundratals tungt beväpnade soldater och poliser framför sig, kan få vem som helst att drabbas av klaustrofobi. Men där stod vi, min fotograf Mirian och jag och intervjuade den honduranska folkrörelsens ledare om läget i huvudstaden och läget i landet. Spänt sa de, men intygade samtidigt att massdemonstrationerna mot diktaturen fortsätter så länge den sitter kvar vid makten.
Söndag den 5 juli, dag åtta på statskuppen. Regimen under ledning av Roberto Micheletti har under de åtta dagarna bränt alla sina internationella förbindelser, isolerats totalt och till och med avstängts från sitt medlemskap i OAS, de Amerikanska Staternas Organisation. Bara USA:s, Israels och Taiwans ambassadörer är kvar i landet. 192 FN-stater i FN:s generalförsamling fördömde kuppregimen Micheletti och förklarade att Honduras’ legitime president är Manuel Zelaya Rosales.
Från lärarhögskolan utgår nu de dagliga marscherna mot diktaturen. I universitetets stora samlingssal ligger sovsäcksunderläggen eller tunna filtar på rad där bönder, indianer, garifunas, ungdomar och gamla som kommit från Honduras’ alla län för att delta i massrörelsen mot regimen övernattar. En av dem är José Fulgar, indianledare från staden Arendique, i länet Lempira.
– Den enda regeringen i Honduras historia som har verkligen har hjälpt oss är Manuel Zelaya.
Indianledarens berättelse från det län som är det fattigaste i Honduras, kan lika gärna vara taget från vilket län som helst. Regeringens sociala insatser och åtgärderna för att skapa arbete i samarbete med ALBA, Alliansen för Vårt Amerika, har gett stora resultat för de mest fattiga i Honduras som känner att om de inte lyckas återinföra Zelaya på presidentposten kommer alla sociala reformer och projekt att slås sönder av kuppregimen.
– Zelaya utfärdade ett dekret där han överlät gruvbrytningen till de fattigaste människorna i Lempira, gruvor som de transnationella bolagen ville lägga beslag på. Vet du vad som hände när de kubanska bröderna kom till våra byar? De lagade tänderna på invånarna gratis, skickade dem som behövde opereras för gråstarr till Kuba för att bli opererade. De har låtit upprätta ett mobilt sjukhus i detta län där vi aldrig tidigare har sett en honduransk läkare sätta sin fot. Nu kan alla gå till den kubanske läkaren och bli kurerade för avtalet med ALBA har betytt en verklig social revolution för de fattigaste i Honduras. Därför försvarar vi president Zelaya med våra liv!
Marschen startar, stämningen är på topp denna heta söndagsmorgon. Vägen till flygplatsen är cirka fem-sex kilometer. När vi anländer till den norra delen av landningsbanan, står hundratals uniformerade beväpnade med batonger, tårgas och AK-47:or. Efter en halvtimme och förhandlingar med organisationsledningen drar sig soldaterna och poliserna tillbaka och de slappnar märkbart av när de ledigt och löst går mot huvudingången till flygplatsen. Jag pratar med två befäl från polisen som säger att det verkar som att regimen har gett president Zelaya tillåtelse att landa och massorna applåderar de uniformerade.
Portarna till flygplatsen öppnas och vi, ett hundratal reportrar, fotografer och kameramän springer in i flygplatsbyggnaden och upp till andra våningen där de ställer sig på stolar och bord för att få en bra utsikt. Panoramafönstren ger en utmärkt utsikt över landningsbanan och en bra bild på planet som ska landa med president Zelaya. Efter tjugo minuter inser vi att det här kommer ta längre tid, förmodligen förhandlar kuppmännen med Zelaya om amnesti.
Vad vi då inte vet är att tusentals demonstranter befinner sig utanför stängslet vid landningsbanans södra del. Plötsligt börjar armésoldaterna att skjuta tårgas samtidigt som kulsprutesalva efter kulsprutesalva avlossas mot de chockade människorna. Folk reagerar bestört och besvarar eldgivningen med stenar. Ovanför cirkulerar helikoptrar, stridsplan samtidigt som en militärlastbil parkerar mitt på den korta landningsbanan. Ett civilt flygplan cirkulerar och senare får vi bekräftat att president Zelaya befann sig i cockpiten i detta plan och ville gå ner men omständigheterna tillät det inte.
Vi journalister inser att vi har gått i fällan som militären listigt arrangerade. Regimen och generalerna har aldrig haft för avsikt att släppa in president Zelaya. Istället har de genomfört en massaker på sitt eget folk denna dag och neutraliserat medierna med undantag för Telesur och BBC som i dramatiska bildsekvenser filmar det urskillningslösa skjutandet mot människorna.
Klockan 18.15 blåser organisatörerna av dagens manifestation, regimen har i en nationell radio och TV-utsändning utfärdat ett dekret om att utegångsförbudet träder i kraft redan 18.30. Folk är förbittrade och skriker ”asensios!”, mördare, till soldater och poliser som står fem meter ovanför vägen utanför flygplatsen. ”Idag kom vi obeväpnade, men inte imorgon!” varnar demonstranterna de uniformerade som ser skakade ut.
Vem är det som står bakom statskuppen? Vem är det rycker i trådarna och utlöser vad som i Latinamerika betraktas som ”Gorillornas kupp”?
När John Negroponte anlände som USA:s ambassadör 1981-1985 var militärens budget ynka 3,7 miljoner dollar. Fyra år senare hade den ökat till 77,8. Den civila-militära diktaturen under ledning av general Alvarez Martinez hade skapat Bataljon 3-16 som var ansvarig för försvinnanden, tortyr och mord på hundratals honduraner med revolutionära uppfattningar. Den man som ledde denna dödsskvadron heter Billy Joya Améndola, utpekad för brott mot mänskligheten av den Interamerikanska domstolen 1983. Idag är han, tillsammans med den pensionerade generalen Mario Villanueva Reyes, kuppregimens osynliga politiska och militära rådgivare som drar i alla trådar från presidentpalatset.
Dessa personer tillhör en grupp som på 1980-talet hette APROH, Asociación para el Progreso de Honduras, föreningen för Honduras utveckling. Organisationen kompletterade den militarisering av det honduranska samhället som inleddes med Negropontes intåg. APROH var en honduransk variant av en fascistisk frimurarloge där landets främsta företagsägare, biskopar, domare, åklagare, höga militärer, massmediaägarna och olika sociala rörelser ingick, en över staten och de politiska partierna stående rörelse.
Maria-Luisa Borja började sin 25-åriga poliskarriär i början av 1980-talet och kröntes med överstes grad men hon kom på kant med landets säkerhetsminister på grund av att hon uppmärksammade korruptionen inom polisväsendet.
– Det är ingen hemlighet att männen bakom statskuppen kommer från näringslivet, före detta presidenter, nuvarande presidentkandidater i det liberala och konservativa partiet (Reinfeldts och Bildts broderparti), militär och polis, massmedian och topparna inom katolska och evangeliska kyrkan. Billy Joya är strategen bakom statskuppen, menar Borja, när Flamman träffar henne under en av demonstrationerna.
– Synar du cheferna inom den nuvarande polisen så har de förflutet från Bataljon 3-16 såsom general Leonardo Nazareth Herrera, säkerhetspolisens chef René Maradiaga Panchamé och till och med högste polischefen i landet som är Salomón de Jesus Escoto Salinas.
Gilda Riveras är en kvinna kring 50-strecket och var en av sex studenter som 1982 kidnappades av Bataljon 3-16. Hon menar att det är uppenbart att bakom statskuppen står den latinamerikanska högern med sina militära instrument som utgör en del av USA:s Nationella Säkerhetsdoktrin. På 1980-talet blev hon offer för denna doktrin, torterad och försvunnen.
– Vi var sex studenter som kidnappades personligen av Billy Joya och hölls fångna under tio dagar på hemlig ort där vi torterades men räddades mirakulöst, berättar Gilda med tårar i ögonen vid minnet. Hennes fall ligger sedan flera år hos den Interamerikanska Domstolen i Costa Rica. Det är oerhört smärtsamt att Billy Joya återigen står på estraden och dirigerar statskuppen.
General Alvarez Martinez blev pensionär och på äldre dagar religiös. Han fick dåligt samvete, ville resa till USA för att inför USA-kongressen vittna om sitt ansvar inför de barbariska bestialiteterna som Bataljon 3-16 hade utfört. Men USA vägrade honom inresa och en kort tid senare avled generalen under ”mystiska omständigheter”.
APROH:s aktuella avläggare heter Union Civica Democratica, UCD, och är en identisk kopia på vilka sociala klasser och rörelser som konspirerade och som stöder statskuppen. Enligt den amerikansk-venezuelanska advokaten Eva Golinger har de inblandade i UCD tagit emot över 50 miljoner dollar i ekonomiskt stöd av CIA-organet USAID.
USA:s ambassadör i Tegucigalpa, Hugo Llorens, sammanträffade den 22 juni med höga politiska och militära ledare i huvudstaden. Idag är Llorens närmast ensam bland diplomatkåren i Honduras, alla övriga ambassadörer har kallats hem av sina regeringar i protest mot statskuppen den 28 juni.
Flygvapenchefen general Luis Javier Prince Suazo och de väpnade styrkornas befälhavare general Romeo Vásquez, nyckelfigurer i militärkuppen, är båda utbildade vid School of America, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare.
– Saken är den, sammanfattar vänsterdebattören James Petras från USA, att statskuppen aldrig hade genomförts om kuppmännen inte hade haft USA:s stöd. Om Zelaya vill tillbaka till Honduras, måste han ge upp medlemskapet i ALBA och bli fientlig mot Chavez. Det kommer med all säkerhet Hillary Clinton förslå Zelaya när han träffar henne.
