– Jag måste återvända, det finns inget att göra, jag måste tillbaka, det finns ingen återvändo. Regeringen säger att de skyddar mig, men det har jag sett lite av. Jag tror mer på skogens ande.
Almir Narayamoga Suruí är hövding för sitt folk och samtidigt dödshotad av madereiros (trävaruprofitörer) i området. Det är inte första gången han blivit dödshotad och tillfälligt fått lämna området. Amazonas träd är mycket begärliga och erbjuder stora vinster för skrupelfria entreprenörer.
Suruífolket lever i skogarna mellan delstaterna Rondônia och Mato Grosso i brasilianska Amazonas. Länge levde de som ett ”okontaktat folk”, som den brasilianska statens beteckning lyder. Det var den 7 september 1969 som den brasilianska staten anger som det datum då man menar sig ha tagit den första kontakten. 7 september, som också är Brasiliens självständighetsdag, har också blivit namnet på det reservat folket nu bebor.
– De tror att det var de som tog kontakt med oss, skrattar Almir. Det får de fortsätta tro. I verkligheten var det vi som insåg att det blivit för farligt för oss. Det hade blivit för mycket våldsamma incidenter mellan oss och olika nybyggare i området.
Vid den tiden omfattade folket 5 000 personer. Kontakten med det omkringliggande samhället minskade snabbt den siffran till 290 år 1992. En del berodde på alla de sjukdomar som började grassera, mässlingen och tuberkulos skördade offer. Men också försörjningen hotades, skogen utarmades och gjorde det svårare att överleva på vad den gav. En stor invasion av nybyggare in i området 1985 hade ytterligare försvårat situationen.
Almir, som var son till en av folkets ledare, hade börjat studera i en närliggande stad.
– Det var tungt att studera där. Jag kände mig diskriminerad och led mycket av de fördomar, jag utsattes för.
Suruífolket kände sig alltmer utsatt, till och med statliga myndigheter sålde trävaror från det område de fått demarkerat. Bara 17 år gammal kallades han därför tillbaka 1992 och ombads ingå i folkets ledning.
– Jag hade precis börjat på universitetet och måste fatta ett beslut, läsa vidare eller hjälpa mitt folk. Jag beslöt mig direkt för att återvända.
Det var ett svårt arbete att vända på utvecklingen och det var många krafter som arbetade emot. Det tog fram till år 2000 innan man lyckades skapa en 50-årsplan för Suruífolkets framtid. Det gällde att diagnostisera problemen man hade och samtidigt se vilka möjligheter som fanns. Nu börjar resultaten visa sig, bland annat genom en häpnadsväckande befolkningstillväxt, befolkningen har nu ökat till 1300.
– Ett av de stora problemen var att vår kultur nedvärderats och att vi själva istället ville ha de industrialiserade produkterna. Utan utbildning klarade vi inte av att värdera vår miljö och produkterna från skogen. Vi använder mycket material som kommer därifrån, nötter, råvaror till mediciner och mycket annat
En stor del av detta hade förstörts, materialet till deras konsthantverk liksom palmkärnor som bar en viktig del av mathållningen. Skogen hade blivit mycket fattigare efter madereiros härjningar.
– Vi vill ha en rik skog som ger oss möjligheter att överleva, därför började vi återplantera olika träd. Ett av dem är açai som ger en frukt som är mycket populär i Brasilien
Almir är noga med att påpeka att man inte på något sätt är mot vetenskap och framsteg. Han vill snarare ha en dialog med modern kunskap och menar att de själva faktiskt har en hel del att bidra med.
– Om vi lägger till våra traditionella kunskaper kan vi förbättra både för oss och hela mänskligheten. Vi vill ha kunskaper utifrån, sju från oss har nu studerat på universitet, fem av dem har kommit tillbaka till vårt arbete. De koordinerar våra program eller stöttar oss juridiskt. Det är mycket viktigt för oss.
50-årsplanen har arbetats fram underifrån, hela befolkningen har deltagit. Reservatet är indelat i fem olika byområden med fem byar i varje. Dessa ligger medvetet strategiskt utplacerade som gränsposteringar i utkanten av reservatet som på flygbilder ser ut som en grön geometrisk figur i ett landskap som blir alltmer uttorkat och massakrerat.
– Vi har sett många klimatförändringar i Amazonas och i vårt område. Skogen växer på ett annat sätt, det blir färre frukter och mindre frukter. Vädret har blivit annorlunda, det regnar inte när vi är vana. Förut fanns det datum då det brukade regna, nu dröjer det ibland, eller så kommer det tidigare. Det har blivit mycket torrare, tre gånger de tre sista åren har de små floderna torkar ut helt, medan de större bara haft mycket lite vatten kvar. Den biologiska mångfalden minskar och fiskarna dör.
Det är inte total uppslutning inom folket bakom planerna, men det finns en mycket klar majoritet. Almir tycker att det är bra att det finns olika åsikter, då hålls debatten levande. Men det finns folk utifrån som vill påverka dem till att vara med på avverkningar av skogen. Dessa hyggen är olagliga, men lagen når inte riktigt hela vägen fram i Amazonas.
– Det var så enkelt att få snabba pengar från madereiros men vi såg ju att detta ledde till en katastrof. Vi valde istället att värdera kultur hälsa och utbildning och stärka vår egen ledning. Fast några tänker mer individualistiskt och kortsiktigt. Vi måste istället tänka på vårt folks framtid på lång sikt.
Det var 2007 som de första hoten kom mot Almir, de kom på alla möjliga sätt, genom brev, telefonsamtal och direkt genom personer. Bakom det hela ligger dessa madereiros som nu senast hade övertalat några av det egna folket att framföra hoten.
– De tror att jag är ensamt ansvarig för att det inte går att hugga mer, de tror att om de tar död på mig, på Almir, så skall det gå att hugga som förut. Men det är inte bara jag, vi är ett helt folk med en ledning. Det är de som är lurade, dödar de mig kommer det att bli värre, de kommer inte att kunna hugga något alls. Orsaken till deras agerande är att vi konfronterar deras behov.
Detta är inget lokalt problem, samma strid står också i den brasilianska kongressen. Där har krafter lierade med dessa madereiros länge drivit en kampanj för att luckra upp den brasilianska skogslagstiftningen Codigo Florestal. Länge och medvetet har de lobbat för detta och de ser nu ut att lyckas. Ett slutgiltigt beslut i kongressen väntas den 6 mars. Det enda som kan stoppa förändringarna vore ett veto från president Dilma Rousseff. Fast frågan är om hon klarar av att göra det, trots de invändningar hon framfört och att hon innan hon valdes lovade att stoppa försämringarna. De ekonomiska krafterna bakom lagförändringarna är mycket starka och hon behöver deras stöd för att få igenom sin politik i kongressen. Det har varit märkligt tyst om denna ödesfråga utanför Brasilien, i Sverige har det varit dödstyst
Den nya lagen innebär förändringar på ett flertal punkter. Den första är en amnesti för gamla miljöbrott. Det allvarliga med detta är att den sänder en signal om att det är fritt fram att fortsätta bryta mot lagarna. Straffriheten för de mäktiga är omvittnad i Brasilien
Buffertzonen kring sjöar och vattendrag för den skyddande skogen minskas från 30 till 8 meter. I egendomar på mindre än 400 hektar i Amazonas tas allt skydd för regnskogen helt bort, vilket öppnar för att man styckar upp egendomar och kalhugger allt. Det öppnas också en möjlighet att klimatkompensera ett hygge i Amazonas genom att köpa mark i andra delstater.
Kontrollen av hur skogen skyddas flyttas ner till regionala myndigheter, där skogsägarintressen ofta har ett stort och korrumperande infly
tande. Lika oroande är att det kommer att gå att ersätta regnskog med plantering av oljepalm eller eukalyptus.
I Amazonas har konflikterna ökat, ett antal ledare för jordlösa och småbönder som varit kritiska har helt enkelt mördats av inhyrda pistolmän. Almir har alla skäl att vara rädd, men fortsätter att vara mycket kritisk.
– Den nya lagen är ännu ett sätt att stödja avskogningen, det är mycket klart för oss. De har röstat igenom den för sina syften, för att legalisera det de redan gjort, en katastrof för Brasilien, Brasilien fortsätter göra fel på fel. Jag accepterar inte detta varken som brasilianare eller som ledare för mitt folk.
Medan jordägarintressena i Brasilien ivrigt gör allt de kan för att tjäna pengar på avskogningen har Almir en helt annan syn.
– Vi började vårt projekt med att plantera skog för att rädda vår livsmiljö. Nu förstår vi att det också bidrar till att minska uppvärmningen av hela planeten. Det är vi både glada och stolta över.
