DUBLIN. Den 26 mars 2007 sitter Ian Paisley och Gerry Adams för första gången vid samma bord. De deklarerar att deras partier DUP och Sinn Fein skall regera tillsammans från den 8 maj. Storbritanniens ”Nordirlandminister” Peter Hain jämför med det historiska mötet De Klerk-Mandela i Sydafrika. Den långa konflikten mellan brittisk lojalism och irländsk republikanism har krävt mer än 3.000 liv. Den har historisk koppling till de skilda religionerna på Irland men i grunden är det en fråga om alla medborgares lika rättigheter. Ytterst handlar det om Irlands möjlighet att enas som en enda nation. Ända sedan Irlands självständighet och splittring 1922, har republikanerna/katolikerna varit förtryckta av protestanterna/unionisterna i det av Storbritannien kontrollerade Nordirland.
Diskrimineringen var tydlig. De flesta katoliker hade ingen egendom och saknade därför rösträtt, samtidigt som rika protestanter kunde ha mer än 100 röster. Detta var realiteten för bara 40 år sedan.
Den katolska minoritetens fredliga kamp för medborgerliga rättigheter utvecklades under 1960-talet. I massdemonstrationer krävdes bland annat lika rösträtt.
De fredliga demonstrationerna möttes med blint våld från den brittiska armén och de av dem understödda lojalistiska paramilitära grupper. På ”Blodiga söndagen”, den 30 januari 1972 i Derry, sköts 14 demonstranter till döds. Hela katolska kvarter brändes ned i Belfast. Hundratals familjer blev hemlösa. Nya speciallagar gav polisen rätt att fängsla vem som helst i flera år utan rättslig process.
I ett försök att stabilisera läget föreslogs ett samregerande mellan katolska SDLP och unionistiska UUP 1973. Men Ian Paisleys lojalister mobiliserade den protestantiska majoriteten till en generalstrejk mot det katolska deltagandet. Samregeringen föll. Våldet fortsatte. De katoliker som pläderat för fredlig mobilisering blev antingen passiviserade eller valde IRA:s väpnade kamp. IRA försvarade katolikerna mot det brittiska och lojalistiska våldet. Men IRA valde också självt vid flera tillfällen terrorn som vapen. Vid några av IRA:s bombattacker i England dödades många oskyldiga civila. Det ledde bland annat till minskad internationell förståelse och skymde konfliktens grundläggande orsaker.
Den brittiska regeringen insåg efter många år att IRA inte kunde krossas militärt. IRA å sin sida förstod att britterna inte kunde drivas ut med väpnade medel. I början av 1990-talet inleddes hemliga förhandlingar.
Förhandlingsmöjligheterna ökade med Tony Balirs makttillträde 1996. 1998 nåddes det så kallade Good Friday Agreement som föregåtts av en vapenvila deklarerad av IRA. De nio åren därefter har präglats av både fortsatta förhandlingar men också av misstro och motsättningar. Båda sidor har polariserats politiskt. På den katolska sidan har socialistiska Sinn Fein passerat socialdemokratiska SDLP och blivit största parti. Den reaktionäre Ian Paisleys DUP har på samma sätt passerat UUP och blivit störst hos protestanterna.
Sommaren 2005 deklarerade IRA att alla deras vapen skulle destrueras, att så också gjordes bekräftades senare av internationella övervakare.
Sinn Fein har valt att göra betydande kompromisser. Nyligen beslutades på en extrakongress att respektera och samarbeta med den lokala poliskåren PSNI. Allt for att möjligöra partiets deltagande i styret av ”Nordirland”, som av republikanerna kallas de ”sex ockuperade grevskapen i norra Irland”. Sinn Fein har inte ändrat sin grundläggande strategi för ett enat Irland, bara taktiken för att nå målet.
In i det sista var det oklart om DUP skulle acceptera att ”samregera” med Sinn Fein. Men om Ian Paisley sagt nej, hade automatiskt plan B i ”Good Friday Agreement” trätt i kraft, vilket inneburit att Nordirland för första gången skulle styras av regeringarna i London och Dublin gemensamt. Och något värre än att ”Dublin” skulle vara medbeslutande kan inte DUP tänka sig. Därfor backade man från principen att aldrig ha med Sinn Fein att göra.
Mycket reell makt får inte den kommande DUP/Sinn Fein-”regeringen” och mycket kan gå fel på vägen dit. Den politiska spänningen i konstellationen är enorm. Men kanske formas nu en ny politisk miljö för både republikaner och unionister.
