Under supervalåret 2014 utgick Feministiskt initiativs valkampanjande ofta från att partiet utgjorde den absoluta politiska motpolen till Sverigedemokraterna. På ena sidan feminism, antirasism, HBTQ-rättigheter och rosa ballonger, på den andra sidan nationalkonservatism, inskränkthet och bakåtsträvande.
Under 2016 fick vi på allvar stifta bekantskap med GAL-TAN, en ny politisk skala som skulle beskriva det nya politiska landskapet bättre än enbart den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig och TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk. Enligt denna skala intar verkligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna ytterlighetspositionerna i svensk partipolitik.

Hypotesen att politiska konflikter allt mer utkämpas mellan GAL- och TAN-lägret tycks ha bäring även utanför Sverige. I Nederländerna utmanades Geert Wilders högernationalistiska Frihetspartiet (Partij voor de Vrijheid) av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. I Frankrike lyckades Emmanuel Macron ena delar av center-vänstern och center-högern bakom ett GAL-program mot Marine Le Pens TAN-politik. Bo Rothstein skriver i DN den 20 maj att Macrons seger kan innebära ett nytt skifte i historien och att höger-vänsterskalan spelat ut sin roll.
Det finns goda skäl att betrakta GAL-TAN-skalan med viss skepsis. Det är ofta oklart exakt vilka politiska positioner som ska ingå i de olika polerna. Under det franska valet ville flera kommentatorer mena att EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, placerade politiker närmre TAN-lägret. Den politiska användningen av skalan blir inte sällan att placera alla åsikter som det liberala kommentariatet håller för goda och fina i GAL-lägret och de dumma och fula åsikterna i TAN-lägret.
Ett annat problem är att de partier som brukar få utgöra typexempel på TAN-polen har börjat förändras.

Sedan queerteoretikern Jasbir K. Puar 2007 gav ut Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times har homonationalism kommit att bli ett allt vanligare begrepp för att beskriva hur den amerikanska och europeiska nationalismen efter elfte september kommit att inkorporera HBTQ-rättigheter bland de västerländska värden de säger sig försvara.
Nederländerna har varit ett föregångsland. Pim Fortuyn var öppet homosexuell och hans efterföljare Gert Wilders har hela tiden sökt stöd från landets HBTQ-rörelse. Medan Jean-Marie Le Pen som ledare för franska Front National kallade homosexuella en biologisk och social anomali har hans dotter aktivt försökt profilera sig som deras förkämpe. En opinionsundersökning inför den andra presidentvalsomgången visade att 36,5 procent av de tillfrågade homosexuella männen tänkte rösta på Le Pen.

Vid Republikanernas nationalkonvent 2016 organiserade internettrollet Milo Yiannopoulos en ”Homosexuella för Trump”-fest med Geert Wilders och den tongivande islamofoba konspirationsteoretikern Pamela Geller som prominenta gäster. Yiannopoulos deklarerade att ingen presidentkandidat genom historien varit så pro-gay som Donald Trump. Trump själv sågs vifta med en regnbågsflagga vid ett valmöte i Colorado.
På Europride i Oslo 2014 invigningstalade Fremskrittspartiets Solveig Horne. I Sverige är det tydligaste exemplet på homonationalism antagligen Jan Sjunnessons metapolitiska försök Järva Pride.
Efter homonationalismen har nu också begreppet femonationalism börjat dyka upp i debatten för att beskriva hur rasistiska och fascistiska partier tagit upp feministiska frågor.
Sociologen Sara R. Farris gav i april ut In the Name of Women’s Rights: The Rise of Femonationalism, en studie av nederländska Frihetspartiet (Partij voor de Vrijheid), franska Front National och italienska Lega Nord.

Samtliga partier har under 2000-talet försökt närma sig kvinnliga väljare genom att profilera sig som jämställdhetsförespråkare. Samtliga partier har också det gemensamt att de i princip enbart intresserar sig för frågor där migranter, framförallt muslimska manliga migranter, kan framställas som hinder för jämställdheten. Traditionella feministiska frågor som likalön eller aborträtt är de inte särskilt intresserade av.
I den femonationalistiska retoriken är Europa i princip redan jämställt. Hotet kommer utifrån, framförallt från den muslimska världen. Enligt Farris är femonationalismens främsta kännetecken att den definierar migrantmän som förövare och migrantkvinnor som offer att rädda.

“I den femonationalistiska retoriken är Europa i princip redan jämställt. Hotet kommer utifrån”

I samtliga länder Farris studerat har de fascistiska partierna fått draghjälp av feministiska intellektuella och femokrater, statsfeministiska byråkrater, och i vissa fall av kvinnor med muslimsk bakgrund, som den tidigare nederländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali.

Hur kommer det sig att reaktionära rörelser kunnat plocka upp feministiska argument och hur har feministiska debattörer kunnat närma sig nationalistiska ståndpunkter? Som en god materialist söker Farris svaret i ekonomin. En av studiens starkaste delar är kapitlen där Farris undersöker migrantkvinnors roll på den europeiska arbetsmarknaden.
Migrantkvinnor har framförallt kommit att arbeta inom reproduktiva sektorer som vård, äldreomsorg och städning. Statliga integrationsprojekt i Nederländerna, Frankrike och Italien har aktivt uppmuntrat dem att söka sig till sådana arbeten. Farris tes är att europeiska kvinnors feministiska frigörelse från reproduktivt hemarbete sedan 70-talet i hög utsträckning inneburit att detta arbete lämnats över till lågavlönade migrantkvinnor som antingen utfört dessa uppgifter inom den offentliga sektorn eller som så kallade hushållsnära tjänster. Därmed uppstår en konvergens mellan feministiska och nationalistiska intressen.
Analysen är bra när det kommer till att förklara hur en rasistisk politik kan föras med feministiska argument. I Sverige har vi ett tydligt exempel i form av högerns försvar av RUT-reformen som en feministisk frihetsfråga. Jag tror att den haltar när det kommer till att förklara fascistpartiernas nymornade jämställdhetsintresse.

Farris har blivit för fixerad vid bilden av migrantkvinnan som offer som måste räddas. Den materiella grunden för denna fixering vid räddning skulle alltså vara Europas behov av billig arbetskraft för att täcka behovet av reproduktivt arbete. Men bilden av offret är knappast allenarådande inom den fascistiska och rasistiska miljön, frågan är om den ens är dominerande.

I Sverigedemokraternas famösa valfilm från 2010 är det kvinnor i burka som tränger undan en stackars pensionär. Även om bilden av den muslimska kvinnan som offer för patriarkala strukturer existerar så gör den det sida vid sida med en bild av henne som bidragstagare och snyltare, en bild nära besläktad med Ronald Reagans tal om svarta ensamstående mödrar som Welfare queens.
Den allra vanligaste bilden av muslimska kvinnor i den högernationalistiska propagandan är bilden av modern, bäraren av den så kallade demografiska bomben, det förmodade höga födelsetalet hos muslimer som inifrån kommer erövra Europas länder. Farris menar att när muslimska kvinnor tilltalas i egenskap av mödrar så är det genom ”synbart välvilliga” kampanjer som vill få dem att förmedla goda västerländska värderingar till sina barn. Det är eventuellt sant för de statsfeministiska integrationsprojekten, men knappast för de fascistiska och rasistiska partierna.

“Hur har feministiska debattörer kunnat närma sig nationalistiska ståndpunkter?”

Här är den muslimska, särskilt den beslöjade, kvinnan fortfarande lika mycket fiende som offer. Det är kvinnor med hijab som utsätts för en stor del av våldet och trakasserierna från fascistpartiernas fotsoldater.
Det är något annat jag saknar i Farris framställning. Var finns de högernationalistiska kvinnorna? De kvinnor som framträder är framförallt feministiska intellektuella eller byråkrater. Såväl Front National och Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland) som Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet leds eller har letts av kvinnor. Vad är det som lockar kvinnor att organisera sig i och till och med klättra till de högsta positionerna i högernationalistiska partier? Det vet vi tyvärr mycket lite om.

En av de få som bidragit med kunskap på området är Diana Mulinari, professor i genusvetenskap, som i Bang nr 3/2014 har intervjuat tjugo kvinnor som är aktiva i Sverigedemokraterna. Dessa kvinnor har knappast organiserat sig i ett rasistiskt parti för att de vill frigöra sig från reproduktivt arbete genom att köpa RUT-tjänster av migrantkvinnor.
Det är i stället kvinnor som befinner sig, med Mulinaris ord, i välfärdsstatsmarginalen. De har ofta misslyckats med att bygga upp ett normativt traditionalistiskt familjeprojekt, Kristdemokraternas kärnfamiljsfundamentalism är inget för dem. De har också misslyckats med det mainstreamfeministiska frigörelseprojektet genom arbete och karriär.

Journalisten Dawn Foster har i skriften Lean Out (2016) beskrivit denna i grunden nyliberala feminism som lean in-feminism, döpt efter Facebookchefen Sheryl Sandbergs bestseller Lean in: Women, Work and the Will to Lead. Det är en feminism garanterat fri från socialism där frigörelsen blir ett individuellt projekt som uppnås genom att anpassa sig till arbetsköparnas förväntningar och klättra på karriärstegen. Det är knappast en feminism som är till för de kvinnor som ska förverkliga sina systrars ambitioner genom att tillhandahålla hushållsnära tjänster. Det är också en feminism som lämnat de kroniskt sjuka eller arbetslösa kvinnorna i Mulinaris undersökning bakom sig.

Hillary Clinton torde vara det mest arketypiska exemplet på en lean in-feminist. I presidentvalet valde 61 procent av gruppen vita kvinnor utan högre utbildning en man som skryter om sina sexuella övergrepp före henne. Lean in-feminismen har mycket lite att erbjuda dem.

Sara R. Farris påpekar att den franska, italienska och holländska nationen alla symboliseras av kvinnliga gestalter: Marianne, Italia Turrita och Stedemaagd. Vi svenskar kan tillfoga Moder Svea. I det nationalistiska symbolspråket identifieras nationen med familjen, förkroppsligad genom Modern. Genom den ideologi som Mulinari kallat omsorgsrasismen kan SD-kvinnorna finna en roll som vårdare av den symboliska familj som nationen Sverige utgör.

Genom den ideologi som Mulinari kallat omsorgsrasismen kan SD-kvinnorna finna en roll som vårdare av den symboliska familj som nationen Sverige utgör

Här någonstans tror jag vi bör söka svaret på femonationalismens gåta. Fascistiska och högernationalistiska partier har i flera länder växt sig så stora att de behöver nå fram till grupper utanför basen av ”vita kränkta män” för att kunna växa. Därvid har de visat relativt stor flexibilitet när det kommer de ideal som brukar räknas till GAL-TAN-skalans traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska pol och har visat att de är förmögna att inkorporera en retorik hämtad från i grunden emancipatoriska rörelser som feminismen eller HBTQ-rörelsen.

Däremot har de aldrig gjort avkall på rasismen, som utgör dessa rörelsers verkliga ideologiska kärna. De lyfter i stället enbart fram de områden där migranter, särskilt muslimska, kan identifieras som problemet. Strategin fungerar eftersom identiteten som exempelvis kvinna eller HBTQ-person inte är en garant för en progressiv antirasistisk antifascistisk övertygelse.
Det den fascistiska eller högernationalistiska ideologin kan erbjuda kvinnor är erkännande och mening, en roll i den symboliska familj som utgörs av nationen som organisk gemenskap. Detta är en meningsfullhet som varken den traditionella kärnfamiljskonservatismen eller den nyliberala lean in-feminismen kan tillhandahålla.

Den vanligaste kritiken mot min text om kränkta vita män (”Arbetararistokrati i fritt fall”, i Flamman nr. 10, 2017) var att jag lämnade läsaren utan några svar på frågan om vad som bör göras. Jag är rädd att jag återigen blir svaret skyldig. Det enda alternativet jag kan se är att kämpa för en rörelse som gör upp med nyliberal framgångsfeminism, som förmår se både de partikulära uttryck som patriarkatet tar för olika grupper av kvinnor men samtidigt inte gör avkall på det universalistiska kravet på alla kvinnors, alla människors, totala frigörelse.

Jag lämnar slutordet åt någon klokare än jag. Diana Mulinari skriver i Bang:
”Vi behöver en feministisk vision som inte enbart kritiserar den neoliberala ekonomin utan också och speciellt tar avstånd från neoliberalism som kultur med dess bejakande av ’smarta’, ’framgångsrika’, ’starka’, ’autonoma’ individer (kvinnor). Och som inte minst tar avstånd från neoliberalism som kultur inom ramen för vår egen rörelse.”