Ljudet av sågtänders tuggande genom friskt virke och hammarslag har spritt sig över vår grönskande innergård i sommar.
Den nybildade bostadsrättsföreningens musik.
– Då har man gått och blivit borgare då, skämtade den tidigare vänstergängade värmlänningen med datajobb, en son och nybildad bostadsrätt, när jag träffade honom vid miljöstationen.
– Det är kul att bygga om, sa han när jag förklarade att vi röstat nej och valt att bo kvar i vår hyresrätt.
För min arbetskamrats mamma är bostadsomvandlingen inget skämt. Hon är några år över de sjuttio. Hon bor i en stuga i Västerbottens inland. Barn och barnbarn, och snart också barnbarnsbarn, har lämnat orten. De bor i Göteborg och Stockholm, har bildat nya familjer. Maken gick bort för ett par år sedan och hon har en sista stark önskan: att bo i närheten av familjen de sista åren i livet. Både kroppen och huvudet hänger med, fullt frisk och utan behov av äldreomsorg. Det är ensamt att bli kvar några hundra mil från familjen.
Men hon blir kvar.
Enligt bostadsbolagen i Göteborg kunde det ta flera år innan hon skulle få visning på en lägenhet. I Stockholm kortades bostadskön för längesedan genom att begreppet bostadskö helt eliminerades.
Återstod då alternativet bostadsrätt eller villa. Banken gav ett lånelöfte på tvåhundratusen. Ingen vill låna ut pengar till en kvinna som riskerar lämna jordelivet innan lånet betalats tillbaka. Även om stugan skulle ge hundratusen är det långt kvar till priset för en egen bostad. Så arbetskamratens mamma har fortfarande några hundra mil kvar till familjen. Men de nyblivna bostadsrättsinnehavarna på min innergård fortsätter renovera kök. Kanske blir det golvvärme på toaletten och några utslagna väggar, medan kvinnan i Västerbottens inland väntar på sin tur i bostadskön eller, som jag, hoppas att räntorna chockhöjs och hela bostadsbubblan bara faller samman. Då kan vi andra börja välja vårt eget boende.
