George W Bushs andra valseger hösten 2004 utlöste bestörtning i den amerikanska vänstern. Hur kunde en förljugen rikemansson, som inte gjort annat än att köra ekonomin i botten och kasta in landet i ett meningslöst krig, vinna detta val?
Bakom alla kampanj-, media- och marginalgruppsanalyser, valsociologiska undersökningar och det enade prisandet av Bushs spin doctor, Karl Rove, tycktes ett irriterande enkelt svar finnas: Bush verkar för de flesta vara en trevlig kille, medan John Kerry är en outhärdlig träbock. Att Kerry är en träbock kanske inte säger mycket, men det faktum att det demokratiska partiet valt just honom till presidentkandidat – och i det förra valet Al Gore – säger en hel del.
Danny Goldbergs Dispatches from the Culture Wars skrevs långt före det amerikanska presidentvalet, och är möjligen boken som kunde ha räddat det demokratiska partiet. Goldberg, artistmanager i musikbranschen, blottlägger de mekanismer som gjort att demokraterna fjärmat sig från vanligt folk och blivit ”liberala snobbar” som notoriskt missar sina möjligheter att ta initiativet tillbaka från de konservativa.
För Goldberg förhåller sig allt till två ideal: det konservativa 1950-talet, synonymt med den välordnade amerikanska drömmen, och det frigjorda 1960-talet då sökandet efter ickematerialistisk och spirituell frihet gick hand i hand med kvinnofrigörelse, de svartas kamp för sociala rättigheter och vänsterpolitik. Redan från början ledde sextiotalsradikalismen till en konservativ motrörelse. Demokraterna förlorade valen 1968 och 1972, och tolkningen av vad som egentligen hände definierar fortfarande den amerikanska mainstreampolitiken.
Den konservativa motrörelsen tog över definitivt med Reagans seger 1980, och sedan mitten av 1980-talet har demokrater börjat skämmas över sitt radikala förflutna. Det är här som kopplingen till ”det kulturella kriget” finns.
De konservativa har fört detta lågintensiva krig för att stämpla 1960-talets uttryck som dekadens, framför allt med skrämsel som vapen. Sexuell lössläppthet leder till fler aborter, rockfestivaler leder till drogmissbruk och hårdrockstexter kan få unga att begå självmord.
Nu för tiden attackerar ledande demokrater (och framför allt potentiella kvinnliga makthavare som Hillary Clinton och Tipper Gore) samma sak för att uppnå acceptans.
”Det är som en initieringsrit för att bevisa att sextiotalet är helt ute ur ditt system. Det är som ett drogtest, som om de säger: ’Jag är ren. Jag har attackerat dessa texter’”, som Goldberg citerar Tom Hayden.
Med organisationen PMRC, som reste kravet att skivomslag etiketteras ”Explicit lyrics” för att få musiker att anamma en moralisk standard, startar en ny epok. Nu kommer inte angreppen mot rock och rap enbart från gamla stofiler eller kristna moralister, utan från liberalerna själva. Inte bara är det ett förräderi mot radikala värderingar – med denna anpassning tappar också demokraterna sin ”teen spirit”, förmågan att attrahera dem som inte känner sig hemma i det 1950-tals – USA som republikanerna vill ha tillbaka, argumenterar Goldberg.
Demokraterna har inte längre ett speciellt aktivt stöd från all radikalitets främsta kraftkälla: ungdomen.
På djupet handlar kulturkriget också om vad som är problemet i det amerikanska samhället. Är det ett problem att man rappar om gangsters eller att maffian har ett grepp om nedgångna stadsdelar? Var det musik och filmer som gjorde att två tonåringar i Columbine sköt ihjäl sina skolkamrater, eller hade det att göra med tillgången på automatvapen och deras kompletta frustration?
Kulturkriget från högern är ett sätt att skylla problemen antingen på dem som lider av dem eller dem som försöker förstå fenomenen socialt. Budskapet är klassiskt konservativt: Det finns inget egentligt strukturellt problem, men en massa människor som beter sig dåligt. Från det andra hållet, argumenterar Goldberg, är ett försvar av yttrandefrihet början till att tala om de verkliga problemen.
Dispatches är värdefull som karta över den kulturella amerikanska vänstern, från folksångare till Hollywoodliberaler. Den hade knappast kunnat skrivas av någon som vet bättre vad han snackar om. Danny Goldberg kom in i musikbranschen vid Jimi Hendrix genombrott och har sedan dess arbetat med en hisnande mängd av de största: Från Led Zeppelin via Nirvana till Eminem.
Bakom varje betydande politiker tycks stå en artist. Det var Aretha Franklin och Harry Belafonte som ordnade kulturuppbådet som drog en miljon till Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal.
Det är inte historiska tillfälligheter. Snarare är regeln att det är genom kultur som kamp blir både synlig och möjlig. Dispatches from the Culture Wars är en fascinerande bok som påminner oss om att vänstern inte kan komma till liv med torra pamfletter och att politik aldrig kan kan överlåtas enbart till politikerna.
