Några dagar återstår av en rekordlång valrörelse. Många av de överväganden som progressiva krafter i Sverige gör i framtiden, kommer att behöva bero på utgången. Försvarskamp i mångt, om vi begåvas med en antifacklig regering. Tryck för innehållsrik väns-terpolitik, om Reinfeldt hålls utanför Rosenbad.
Samtidigt finns sådant som måste tas tag i ordentligt, oavsett valresultat.
Ta diskussion om den ekonomiska politikens grunder.
Allt blir sämre med en högerregering. Men det finns en destruktiv samsyn i vissa grundfrågor mellan finansdepartementet och högeralliansen. Det måste tas strid mot låsningen till EU-anpassade institutioner (”fristående” riksbank, utgiftstak, med mera), som omöjliggör politik för full sysselsättning. I takt med att rationaliseringarna inom industrin fortsätter, växer behovet av förnyelse. Oavsett regering behövs organiserade krav på resursöverföring till det offentliga. Framväxten av ny, avancerad produktion – också inom industrisektorn – kräver stora offentliga satsningar. Det gäller till exempel energiomställningen, liksom behovet av en storsatsning på spårbunden trafik. En större del av samhällets resurser kommer att gå till tjänster. Då måste den tjänstetunga offentliga sektorn få växa rejält. Alternativet är att sjukvård, utbildning och äldreomsorg blir de mest välbeställdas lyx. Vänsterpartiet har gjort tappra och hårt motarbetade försök att lyfta denna diskussion det senaste året. Annars är det fortfarande rätt tyst om detta på vänsterkanten. Ändring behövs.
Gör något åt medieläget. I de allra flesta västländer finns åtminstone någon daglig pressröst från vänster, som kan bidra till en bredare politisk debatt. I Sverige finns i de tre största städerna inte ens en socialdemokratisk morgontidning. Journalistikens villkor kommersialiseras. På detta tjänar de som kan sätta dagordningen för opinionsbildande. De senaste åren har det blivit smärtsamt uppenbart att detta spelar en enorm roll. Vänsterpartiet kan mäkta med ett hushållsutskick i valrörelsen. Borgerligheten har varje morgon i flera år kunnat beskriva världen och angripa motståndarna med utskick som når ungefär 900 000 läsare. Det kallas ”Dagens Nyheter”. På kort sikt ger det högern kanske 5-10 procent i opinionen. På lång sikt är själva möjligheten, att alls driva på för politisk förändring, avhängig ett annorlunda medieklimat. Insikten om att medierna inte svävar fritt från politik och ägarintressen måste bli mer allmän. Och inte minst den socialdemokratiska ledningen för svensk fackföreningsrörelse måste inse att de pengar som den förvaltar kan komma till bättre användning än enbart annonskampanjer strax före valet.
Återuppfinn politiskt arbete. När de politiska projekten lyser med sin frånvaro mellan valen, tenderar själva valprocessen att av många uppfattas som rituell och tom. Då växer ointresse och förakt – ja, hat – mot allt som ser politiskt ut. På denna reaktion vinner högerkrafterna.
I förlängningen väntar en situation som den i USA, där de som har mest att tjäna på politisk förändring över huvudtaget inte deltar i valprocessen. Eller närmare: ett öppnare fält för en basarbetande extremhöger. Oavsett hur valet utfaller, blir det en jätteuppgift för varje vänster värd namnet, att organisera politik som skiljer ut sig. Inte genom moderat kosmetik. Inte heller genom att söka vara till lags hos de föraktliga, utan genom att inbjuda till hårt men glädjefyllt gemensamt arbete för att förändra världen.
Ingen kan påstå att det blir enkelt.
Men det är som med regeringsfrågan i valet: alternativet är förbannat mycket värre.
