”Hold fast” är en klassisk sjömanstatuering. En bokstav på varje fingerled att fästa blicken på om fartyget kapsejsat och enda hoppet att överleva är att klamra sig fast vid en vrakspillra tills räddningen kommer. Men också ett dagligt memento i en hård tillvaro präglad av å ena sidan ömsesidigt beroende och å den andra stenhård hierarki.
Nu pågår förberedelserna för avtalsrörelsen för fullt, och parterna förbereder sig för batalj. Arbetsgivarsidan spottar ur sig rapporter som ska bevisa att goda villkor för de anställda leder till arbetslöshet och elände. Höjda lägstalöner ställer unga utan jobb, krav på heltid får jobben att försvinna och minskade löneklyftor sänker produktiviteten. Från överheten intet nytt. Där klamras det fast vid nyliberalismens reling tills knogarna vitnar.
LO å andra sidan, sjösätter en farkost av delvis gammalt, delvis nytt virke. En samordning som riktar in sig på rättvisare fördelning mellan låg- och högavlönade med rejäla satsningar på lägstalönerna. Gammal hederlig facklig princip, men delvis förskringrad under de senaste decenniernas allt mer decentraliserade avtalsrörelser. Och så det nya; kvinnolönesatsningen.
LO har äntligen lyckats enas om att undervärderingen av kvinnors arbete skär genom klasstrukturen och att det vill till mer än låglönesatsningar för att komma till rätta med den.
Denna stolta skuta, bepansrad med sammanhållningens blänkande plåt, skulle kunna bli historisk. Inte för att vare sig löneklyftorna mellan arbetare och tjänstemän eller mellan kvinnor och män skulle minska radikalt även om hon gick i hamn hel och hållen.
Men för att hon alls blev byggd efter alltför lång tid av splittring, där kommunalarna trängts i gistna jollar medan metallarna ropat ”lycka till” från däcket av bestyckade pansarkryssare.
Nu är frågan hur det går med LO-samordningen. Har Metall redan gått ombord på ett annat skepp och tagit pansarplåten med sig?
Ännu är inte sista ordet sagt, men det finns anledning till oro. Gräl inför öppen ridå mellan förbundsordföranden får arbetsgivare och borgerliga skribenter att gnugga händer. Och gissningsvis många luttrade LO-kvinnor att i det tysta förbereda sig för ännu en kapitulation. Det får inte ske. Fram med nål och bläck. Hold fast Wanja. Hold fast Winberg, hold fast Thörn och Lars-Anders för satan! Nu eller aldrig måste arbetarrörelsen gå för fulla segel, och det får bara inte brista.