Jobb och utveckling. När jag intervjuade Vänsterpartiets nya partiledare Nooshi Dadgostar för några veckor sedan var det tydligt vad hon  helst ville prata om.

Vänsterpartiets nya grej är att vara ett parti som bygger ett starkare Sverige. Det låter som klassisk socialdemokrati, vilket många redan har slagit fast.

Och det verkar funka. Sedan Nooshi Dadgostar lanserade linjen i ett första tal i samband med att hon tillträdde har partiets stöd stigit enligt de flesta opinionsundersökningar. Nu har V över tio procent i sammanvägningar. I tisdagens stora väljarundersökningen får partiet 9,4 procent. Den högsta siffran i denna mest renommerade opinionsundersökning på över ett decennium.

Det kan tyckas förvånande. Jonas Sjöstedt var och är ju så populär. Så sent som i förra veckan menade Livsmedelsföretagen att de med riktig vetenskap i ryggen kunde visa att Jonas Sjöstedt var en av de personer ”svenskarna helst vill ha som gäst vid julbordet”. Endast Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell hade en högre placering. Hur kan förlusten av en sådan mysmaestro inte vara ett större problem för ett parti?

Sjöstedts legendariskt höga förtroendesiffror gick inte att växla in mot ett motsvarande stöd för partiet. Jonas Sjöstedt själv framstod som en härlig och pålitlig ledare för ett parti som mest ville jaga borgare med monokel. Inte så att det är något fel i det, förstås. Men att samhället skulle byggas med miljardärernas pengar framstod kanske helt enkelt inte som helt trovärdigt i de bredare folkskikten.

Kanske hänger de här två till och med ihop. Killen man gärna tar ett glas eller en glass med är inte nödvändigtvis samma kille som man vill ska sköta statens affärer.

Högern och den näringslivsfinansierade opinionsbildarklassen (Timbro, Kvartal, och tusen mindre ”mediesatsningar” med Svenskt Näringsliv eller svenskt näringsliv i ryggen) har alltid framställt en vänsterinriktad ekonomisk politik som inte bara mindre önskvärd, god  eller rättvis, utan just som omöjlig. Det är inte att full sysselsättning eller kortare arbetsdagar inte skulle vara fint och bra, ljuger man, det är bara att det inte är möjligt.

Kanske är det till och med så att Jonas Sjöstedt uppfattades som härlig just därför att han också ansågs vara lite ofarlig.

Man kan gå till siffrorna: Statsvetenskapliga intuitionen vid Göteborgs Universitet, hovleverantör av underlag till tycktexter, släppte i förra veckan ny data. Och det var siffror och inga visor för V. Fler personer har ansett att Vänsterpartiets politik för sysselsättning och ekonomi är  dålig än bra vid varje mättillfälle sedan 90-talet. Tendensen tycks dessutom vara att förtroendet minskar. Vänsterpartiet är det enda parti vars ekonomiska politik möts av ensidigt negativt sammanlagt förtroende.

En tänkbar delförklaring är att många till höger tycker att Vänsterpartiets politik är extremformen av allt vad man inte vill ha: statliga  åtaganden, minskade klyftor, arbetsrätt och så vidare. Priset för att ha en radikal politik är förstås att många människor tycker radikalt annorlunda. Det är rimligare att tycka att V:s politik är den sämsta än att tycka att ett parti närmare mitten är just sämst.

Men det kan knappast förklara allt. Och hur man än vrider och vänder på det har V i allmänhetens ögon varit ett parti med en mycket  uppskattad partiledare, och en något mindre uppskattad politik.

Att stödet ökar efter att man har bytt både partiledare och retorik tyder på att åtminstone ett av de bytena var smart.