I folkskolan delgav vår stränga fröken oss barn valda delar ur den svenska historien. En som hette Birger Jarl hade för mycket länge sedan infört fyra fridslagar. Det gällde hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid fick vi veta. Hon förklarade lite vad kvinnofrid var. Männen fick inte antasta kvinnorna sa hon. Antasta. Vi visste inte så mycket, vi var bara nio år. Jag undrar hur många sekler det ska behöva gå innan Birger Jarls ideer slår igenom?
Men jag slås också av hur primitivt alla reagerar på  #MeToo-avslöjandena. Varenda en som yttrar sig i offentligheten, från akademien, humanismens banérförare, till den stora kören av kolumnister och tyckare, alla verkar helt och hållet koncentrerade på hur den egna indignationen ska få den rätta snärten utan att målet för attacken för den skull ska gå och hänga sig direkt.

Aftonbladet drar på ledarplats slutsatsen att vi måste ”handla”. Vad vi ska göra framgår dock inte. Någon enstaka gång skymtar kärnfrågan fram: Hur ska vi hjälpa förövaren så han slutar?  Roger Mogert, själv anklagad, är den enda klara rösten i kören som jag har kunnat uppfatta: ”Jag ångrar vad jag gjort”, säger Mogert. ”Jag avgår.” Och så kommer det:  ”Jag ska söka hjälp.”
Vi grabbar som roar oss på tjejernas bekostnad med diverse dumma yttranden och alltför närgången kroppskontakt, vi kanske bara är lite exalterade och ouppfostrade när allt kommer omkring. Vi har vår jargong, den är otroligt trist och måste snarast bort från korridorer och trottoarer. Hoppas #MeToo tar skruv nu.  Att tjejerna får mod att säga ifrån direkt: Stick och brinn! Tönt! Fjant! Pajas! Och att föräldrarna tar upp det med pojkarna hemma.

Vi har vår jargong, den är otroligt trist och måste snarast bort från korridorer och trottoarer

Men det finns också killar som går längre. De förnedrar tvångsmässigt. I ord, i åtbörder, i krav och maktutövande kränkningar, kanske våldtäkt. Dessa män är inte medfödda brottslingar för såna existerar ju inte. De har själva blivit föremål för sexuella övergrepp i tidiga år. Kanske redan på skötbordet.
Tänk dig att du lider av ett inre tvång att kränka, ett tvång du inte rår på. Du handlar med avsikt, dina övergrepp kanske dödar människor, de hämtar sig kanske aldrig från chocken. Du tar igen vad du blivit utsatt för. Alla tävlar om att fördöma dig men ingen hjälper dig ur träsket. Det är så här det ser ut.

Vår rättstradition bjuder oss sedan länge att försöka se brottet ur brottslingens perspektiv och leta reda på orsaken till brottsligheten. Tyvärr har den politiska högern i dag i viss mån lyckats tränga tillbaka detta synsätt. Ständigt återkommer högern och ultrahögern med totalt meningslösa krav på höjda straff för det ena eller andra. En människa med ett inre, obehandlat tvång att kränka ska naturligtvis inte buras in. Hen måste få hjälp. Det finns ingen annan väg bort från den vidriga sörja som vi nu med  förfäran står och stirrar rakt in i.
Birger Jarl i all ära, nu är det faktiskt 800 år senare.