Plötsligt talar alla om försvaret. Folkpartiet, som har haft åtta på sig att göra något åt saken, agerar som om det är den här regeringens fel att försvaret ser ut som det gör. Det är naturligtvis hyckleri av värsta sorten och deras avhopp från försvarsuppgörelsen är bara ett spel för galleriet.
Socialdemokraterna gör sitt bästa för att verka mer försvarsvänliga än alliansen. Försvarsminister Peter Hultqvist lovar två nya kompanier på Gotland på rekordtid och säger till lokalpressen att detta bara är början. Att de själva, under Håkan Juholts tid i försvarsutskottet, administrerat nedläggningen av försvaret på Gotland talar de tyst om. Den S-nära kampanjsidan Alliansfritt Sverige (nu Skiftet.org) ansåg så sent som 2012 ett sådant FP-förslag så absurt att de startade en sarkastisk kampanjsida ”Bestycka Gotland”. Nu driver en S-MP-regering på hårt för att genomföra det som Alliansfritt Sverige skojade om. Det går snabbt i svensk politik nu.
Det mest negativa med försvarsuppgörelsen är tveklöst att Alliansen har lyckats tvinga fram en utredning om svensk medlemskap i Nato. Det pågår en stark kampanj för ett svenskt medlemskap nu och högern gör allt för att använda den politiska utvecklingen i Ryssland och Rysslands annektering av Krim som argument för ett svenskt medlemskap. Det är livsviktigt att inte bara vänstern utan också Socialdemokraterna och Miljöpartiet står emot den argumentationen. I tider av ökad spänning mellan Nato och Ryssland är det viktigt att Sverige inte ingår i en krigsallians. Tvärtom kommer det att behövas krafter som kan verka för förhandlingar och avspänning. Sverige bör vara en sådan kraft.
Vänsterpartiet har inte ens blivit inbjudna till försvarsförhandlingarna. Medverkande partier är de som har varit överens i Försvarsberedningen 2014 och Miljöpartiet, som deltar för att de sitter i regeringen. Vänstern har i försvarsfrågan en svår balansgång att gå. Natomotståndet kräver att partiet erkänner behovet av resurser till det svenska försvaret samtidigt som det knappast är lämpligt att tävla med Folkpartiet om vem som vill ge mest till försvaret. Hittills har vänstern, försvarspolitisk talesperson Stig Henriksson och partiledare Jonas Sjöstedt, klarat den balansen förvånansvärt bra.
De påpekar att det inte finns utrymme för fler nedskärningar och att det faktiskt kan behövas mer tillskott till försvaret framöver. Men de vill först se över hur de pengar som nu går till försvaret faktiskt används, till exempel bör det undersökas om det verkligen i första hand är flera dyra nya vapensystem som behövs. Stig Henriksson understryker också att politikerna detaljstyr, på grund av det starka symbolvärdet, pengar till försvaret på ett sätt som i princip aldrig sker i andra fall.
Det är bra och riktigt att Vänsterpartiet har lämnat en syn på försvaret där det i princip alltid har funnits utrymme för nedskärningar. Att bygga en ny linje kommer att tid, men de steg som nu tas är lovande. Nästa prövosten för den politiken kommer i höst när regeringen behöver förhandla försvarspolitiken med Vänsterpartiet.
Vänsterns försvarspolitik bör gå ut på ett självständigt svenskt försvar, inriktat på militärt försvar av det egna landet, civilförsvar och insatser vid katastrofer. Det bör framöver bli nej till dyra och kontraproduktiva krig utomlands, som i Afghanistan och Libyen, och istället gå tillbaka till att prioritera svenskt deltagande i fredsbevarande FN-trupp. Det senare har fått lida rejält av svensk närvaro i framför allt Afghanistan. För att det ska ske krävs dock först att Vänsterpartiet offentligt utvärderar sitt stöd till kriget mot Libyen, ett krig som med alla mått mätt har varit katastrofalt för landet, som nu befinner sig i kaos och inbördeskrig.
