När John Kerry offentliggjorde sitt val av vicepresidentkandidat, John Edwards, fylldes tv-nyheterna med pressträffar, analyser, familjemys hos Edwards, kompisklappar mellan John och John, historik och analyser igen. Inte bara första dagen utan även dagen därpå – och dagen efter detta! Demokraternas respektive republikanernas konvent får motsvarande uppmärksamhet. CNN sänder vissa stycken till och med direkt i tio- eller tjugominuterspass, trots att talarna inte är andra än anonyma pastorn därifrån och anhängaren NN som bytt parti. Trots att konventen inte på något sätt motsvaras av våra svenska partikongresser, där det förs debatter och fattas beslut om partets inrikning och politik. Konventen är mer som gigantska pep-talks av stadion-format, där talare efter talare sjunger partiets och kandidaternas lov och publiken hurrar och viftar med flaggor.
Resten av tv:s rapportering från valkampanjerna går ut på att i detalj beskriva vem som talar i vilken stad vid den aktuella tidpunkten och sända korta snuttar ur anförandena – som inte handlar om något mer konkret än att ”America” är ett fantastiskt land som ”vi” ska göra ännu bättre och då är Gud är inblandad i rätt stor utsträckning. De mer jordnära, faktiska åsikterna eller löftena om politiken framkommer sporadiskt och det är just dessa som våra svenska media tar fasta på och rapporterar till oss här hemma, som följaktligen besparas den gigantiska mängden snömos däremellan.
Att USA-medernas rapportering ser ut som den gör är inte konstigt egentligen om man beaktar vad USA är för land.

USA är större än Europa och delstaterna skiljer sig kraftigt åt sinsemellan. Invånarna i Pennsylvania har litet intresse av vad som händer invånarna i New Mexico. För en kanal som CNN blir alla händelser i specifika delstater – oavsett det gäller begångna brott, höststormar eller politiska utspel – svåra att rapportera eftersom de har minimalt riksintresse. Just nu är det bara två saker som intresserar invånare över hela kontinenten – Irakkriget och presidentvalet.
Att valdeltagandet är katastroflågt – lägre än 50 procent – och stadigt sjunkande beror på praktiska faktorer. Analfabetismen är hög, fattigdomen och alieneringen utbredd och dessutom är valproceduren oerhört komplicerad. Det är som om den ur demokratiaspekt generösa konstitutionen fullkomligt ätits upp av teknikaliteter kring själva valförrättandet. Du måste registrera dig långt före valet – för i år har tidsgränsen för registrering redan passerats. Du måste dessutom registrera dig hos något parti, och alltså välja demokratiska eller republikanska sidan flera veckor innan själva valet äger rum. Att du sedan kan välja att rösta på en annan kandidat uppväger för många inte den psykologiska spärr som det innebär att redan vid registreringen välja sida.
Det låga valdeltagandet förklaras rimligen inte av brist på medierapportering. Möjligen av kvalitén på denna. Och på kvalitén på valkampanjen och debatter. Pajkastningen dominerar. Retoriken går i hög grad ut på smutskastning – nu i dagarna lanserar sittande presidenten Bush ännu en tv-reklam på just det temat med demokratiske utmanaren John Kerry.
John Edwards som vicepresidentkandidat har givit ny trovärdighet åt Kerry som de mindre välbeställdas alternativ. John Edwards inte bara är, utan lanseras också kraftigt som, arbetarsonen med rötter hos folket. Visserligen lyckades hans pappa ta sig från snickeriarbetare till framgångsrik egenföretagare, men ändå. Det rejäla i uppenbarelsen hos arbetarsonen Edwards kontrasterar starkt mot den Vietnamsmitande oljemagnaten Bush.

Givetvis är Irakkriget en viktig valfråga. Men den som trott att Kerry skulle vara ett rakryggat alternativ till den nuvarande höken i Vita huset, har senaste halvåret fått allt större anledning att tvivla. John Kerry verkar sväva på målet om han är för eller mot kriget, om han har en plan för att dra tillbaka trupperna och i så fall hur, och så vidare. Även i andra frågor har John Kerry alltmer framstått som en kappvändare vars retorik anpassas så till den grad att den förlorar all trovärdighet.
Frågan om homoäktenskap kommer inte att bli oviktig. Bushregeringen har sett till att lägga ett lagförslag, som skulle otvetydigt förbjuda vigsel av samkönade par, i lagom debatt-tajming innan valet. Inte bara därför att två delstater under en period tillät homovigslar, innan högsta domstolen sade stopp. Utan även av taktiska skäl – eftersom demokraterna är uppenbart splittrade i frågan. Visserligen ogillar de ingrepp i konstitutionen som inskränker delstaternas självbestämmande. Å andra sidan ogillar många av dem homoäktenskap också. Flera undersökningar visar att såväl demokraternas väljare som valda representanter splittrade på ungefär hälften för – emot. Dessutom är frågan djupt känslomässig för såväl konservativa som mer liberala väljare. Det är ingen rolig debatt att ha rykande aktuell för Kerry strax innan valet.
Något som förefaller ganska troligt är att valdeltagandet ökar, kanske till och med rejält, jämfört med tidigare år. Så gigantiska polariseringar och till och med folkliga kampanjer, utöver de sedvanliga partistyrda, har inte setts på många år – om någonsin. Dessutom gjorde det förra valresultatet, när Bushs seger var knapp och dessutom starkt omtvistad, tydligt att varje liten röst verkligen gör skillnad.
De opinionsmätningar som kom för ett par veckor sedan visade att Bush ledde starkt. Nu är situationen mer osäker. Om Bushs motståndare på valdagen var förvissade att Kerry stretade i motvind skulle de bli mer benägna att rösta, än om de tar Kerrys seger för given. Men filmaren och satirikern Michael Moore påpekade i sitt nyhetsbrev att opinionsmätningarna som visar att Bush leder har stora brister. Mätningarna innefattar bara ”likely voters”, troliga röstande, vilket innebär personer som har röstat i de fem (5!) senaste valen. Detta utesluter alla yngre väljare och framför allt förstagångsväljarna. Givetvis utesluter det alla dem som kanske faktiskt kommer resa sig från sofflocket detta år. Dessutom använder opinionsmätarna bara telefonnummer till fasta abonnemang vilket (enligt Moore) utesluter de många som främst använder sig av mobiltelefon – unga.