När Liv Strömquist och regissören Ada Berger samarbetar för tredje gången med föreställningen Liv och död Strömquist söker de svar på en överhängande samtidsfråga: Hur känns det att leva i en tid där varenda yta av ens liv är lika mycket en möjlighet till optimering som ett hot om stundande förfall? Det är svårt att veta vad som gör en lycklig och vad som är ”mest toxiskt” i ens liv. Inte konstigt att vi är så ivriga att svälja livsråd från diverse småpåvar och internetklåpare.
För att hålla dödsångesten vid liv är alla medel tillåtna. Maia Hansson Bergqvist tipsar om ansiktsyoga och söthetsmaximerande poser. För att döva känslan av vardagens meningslöshet fylleshoppar hon. Johan Ulveson har inte hjälpt en enda människa på tio år, och menar därmed att han ackumulerat enorma mängder av emotionellt kapital. Ana de Gil Melo funderar på om inte hennes yngre kille skulle sluta ragga på hästtjejer om hon gjorde en operation för att tajta till sin vagina. David Book joggar runt med bar överkropp och skriker på de kvinnliga skådespelarna att de ska ”lyssna på sin inre träbebis”. Erik Stern vill fly från alla krav och bli ammad av en sexig alvtjej. Sanna Sundqvist är prisad som Sveriges kvinnligaste komiker och har den mest potenta, näringsrika bröstmjölken som uppmätts på 25 år. Ändå undrar hon om ”det här är allt”. Men trots att de leker självgoda motivationsföreläsare är de älskvärda – tvivlet lyser igenom. Jag lämnar salongen med en ömmare känsla inför de ”småpåvar” jag mött i mitt liv.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!